Prylfria året

Hej då!

2010-04-16T23:42:00.000-07:00

Det här är mitt sista inlägg på denna blogg, det prylfria året är över! Vad fort det har gått! Jag ska försöka mig på att summera året som gått och fundera över vad jag har lärt mig.

Hur har det gått, hur har jag skött mig? Ja, jag tänkte faktiskt sträcka på mig lite och klappa mig själv på axeln. Jag tycker att det har gått bra och att jag har varit duktig. Inte perfekt, men duktig. Visst har det blivit några avsteg, bl.a. köpte jag några prylar till min kajak i början på året men jag jag tyckte då att jag hade en god anledning och det tycker jag fortfarande. Alternativet hade varit att låta den nya kajaken ligga oanvänd i ett år och det kunde jag bara inte tänka mig. Nästa prövning kom i höstas när jag skaffade en liten övernattningslägenhet. Jag behövde ju möbler och köksattiraljer! Lösningen blev att bara köpa det allra nödvändigaste och allting begagnat. Det gick bra, det enda som var nytt var duschskrapan och sopborsten, jag kunde helt enkelt inte hitta begagnade alternativ. Med tanke på att jag har en s.k. stockholmsdusch och ingen dammsugare kändes det heller inte rimligt att avstå. (Stockholmsdusch innebär i princip att man inte har något avskilt duschutrymme, följaktligen blir HELA badrummet blött när man duschar)

Jag kan bara komma på en enda gång när jag verkligen syndade och köpte något till mig själv som jag inte behövde. Det var några vackra foton som jag såg på ett galleri i Shanghai och inte kunde stå emot. De hänger nu på väggen i min lilla lägenhet och är jättefina! Svårt att ångra dem eftersom jag blir glad varje gång jag tittar på dem men ett regelbrott var det helt klart. Snälla vänner hävdar att det inte är prylar utan konstupplevelser men det gills inte, tycker jag. Summa summarum är jag ändå nöjd med mig själv när jag tänker på alla frestelser jag utsatts för och faktiskt stått emot.

Det viktigaste är egentligen inte vad jag köpt eller inte köpt under det här året utan vad jag har lärt mig och hur jag kommer att bete mig på lång sikt. Och jag har lärt mig mycket! T.ex har jag förstått vad mycket jag faktiskt har och vad lite jag behöver! Att avstå från inköp var mycket lättare än jag trodde och jag har egentligen inte saknat någonting. Visst har jag blivit lite irriterad ibland, t.ex. på min trasiga plånbok som jag inte kunde byta ut och min dito ryggsäck. Eller när jag kom på något jag tyckte att jag behövde men inte fick köpa. Oftast märkte jag dock att det där “behovet” inte var så stort, det försvann ganska fort och återkom inte. En lärdom för framtiden kan vara att tvinga mig själv att ha betänketid på några dagar efter att jag har sett en pryl jag vill ha, för att hinna besinna mig och se hur stort behovet egentligen är.

Jag har också upptäckt vad mycket fina begagnade saker det finns, i små prylbodar på stan och på Myrorna t.ex. Eller vilken guldgruva Blocket är. Jag hittade många superfina saker till lägenheten till låga priser, dessutom var det en spännande jakt! Det blir helt klart mer begagnat i framtiden!

En annan lärdom är hur bra det är med bibliotek! Innan köpte jag massor med böcker men nu har jag upptäckt bibblan. Jag beställer böckerna på nätet och får ett mejl när de har kommit. Sedan hämtar jag upp dem på vägen hem från jobbet. Superenkelt! En hel del av de böcker jag lånat har dessutom varit av det slaget att jag inte behöver äga dem eftersom jag inte tänker läsa om dem. Antingen för att det räcker att läsa dem en gång eller för att jag helt enkelt inte gillade dem. Det får alltså bli nästa lärdom: Jag lånar alla böcker och köper bara dem som jag vill läsa om!

Den sista saken jag tänker ta upp när det gäller vinster med mitt prylfria år är den inre vinsten. Genom mitt shoppande har jag nog försökt fylla någon sorts inre tomrum som jag inte kunde fylla på något annat sätt . Och det är jag nog inte ensam om. Ett halvår efter att mitt köpfria år startade började jag dessutom gå i terapi för att ta itu med saker i mitt inre som skavde. Det var något av det bästa jag har gjort! Jag har förstått saker om mig själv och min omgivning som jag aldrig har fattat förut. Och detta är bara början på en lång och spännande resa!

Mitt prylfria år är över men lärdomarna finns kvar. Ett köpstopp är något jag varmt kan rekommendera till alla som funderar på att försöka; du kommer att få många nya insikter! Följ gärna mina fortsatta strävanden på min nya blogg “Hållbara livet”. Den handlar om en helt vanlig kvinna (jag) som försöker leva ett hållbart och harmoniskt liv; mitt i verkligheten. Välkommen!

http://hallbaralivet.blogspot.com

Slutet närmar sig

2010-04-11T09:31:00.000-07:00

Denna veckan har jag haft besök av ett gäng urtrevliga kineser. Det är 8 stycken unga tjejer och killar som ska bemanna vår monter på världsutställningen i Shanghai. Jag har dragit runt dem i stan hela veckan och med hjälp av kollegor proppat dem fulla med kunskap om Malmö och hur vi jobbar med hållbar stadsutveckling. Detta för att de ska kunna presentera vårt arbete för besökarna i vår monter. Tror att svenska ungdomar hade stupat halvvägs men inte detta gäng inte. Svårt jetlaggade har de under långa dagar och på ett främmande språk tagit in information om energifrågor, avfallshantering och avloppsrening utan att tappa gnistan en enda gång. Sista dagen medverkade de dessutom på en presskonferens med Illmar Reepalu, Malmös starke man, och blev grillade av lokalpressen vilket de också skötte på ett lysande sätt. Vilket gäng! Det ska bli roligt att jobba med dem i Shanghai. Den första maj öppnar utställningen och varar sedan i sex månader. Jag kommer dock bara att vara på plats i ca 4 veckor, sedan åker jag hem och lämnar över till andra. Det ska bli roligt att vara med när det börjar men sedan blir det skönt att få komma hem till familjen

Nu är det bara några dagar kvar på mitt prylfria år och slutet på denna blogg. Nästa vecka tänkte jag summera, avsluta och säga hejdå. Jag har funderat en hel hit och dit på om jag ska fortsätta skriva i någon form. Jag har inga illusioner om några stora läsarskaror men jag känner att det är bra för mig själv att fundera över mitt liv och att formulera mina tankar. Det slutade med att jag bestämde mig för en ny blogg. Den ska handla om hur lätt och svårt det är att leva ett hållbart liv. Hållbart i betydelsen ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart. Ett liv där man inte gör större ekologiska fotavtryck än nödvändigt och ändå lever ett rikt liv som man är nöjd med. Detta ska åstadkommas fast man har ett heltidsjobb, ett hus att hålla i ordning och ett gäng ungar att ta hand om. Ibland går det bra och man är nöjd med sig själv, ibland går det mindre bra… Jag har börjat fila på den lite smått och återkommer med adressen när jag är redo. Snart hoppas jag.

Sen då?

2010-03-30T08:41:00.000-07:00

Har inte skrivit på ett tag, jag börjar väl bli lite blogg-lat! Förra veckan tillbringades i Turkiet, närmare bestämt i Gaziantep. Det verkade vara en fin stad, tyvärr fick vi inte se så mycket av den eftersom den mesta tiden tillbringades inomhus på olika möten. En guidad tur i gamla stan fick vi i alla fall och där var det väldigt fint! Skönt väder var det också, sisådär 25 grader och sol. Inte helt fel! Som vanligt har jag ätit som en häst modell större, jag bara älskar den turkiska maten! Varför, varför kan inte de turkiska restaurangerna hemma i Sverige laga maten som den smakar i Turkiet? ”Råvarorna” sa mina turkiska vänner, ”det är det som är skillnaden”. Kanske har de rätt.

I helgen fyllde mellansonen 15 år. Hur gick detta till? Alldeles nyss låg han på min mage på BB och plirade mot mig i ljuset. Nu är han lång (längre än jag) och kraftig och har basröst! Han har i alla fall inte växt ifrån födelsedagspresenter än som tur är utan öppnade alla paket med stor entusiasm. När vi firar födelsedag så är det verkligen födelsedagsgrisens dag. Grisen ifråga styr hela dagen och blir uppassad av resten av familjen. Det härliga är att ungarna ändå brukar vilja ha det som vanligt. I alla fall när det gäller maten. Här har de chansen att önska vad de vill och få det serverat hur de vill. Och så väljer de det som de brukar äta och vill ha det serverat i köket som vanligt. Det måste väl betyda att de gillar sitt vanliga liv helt enkelt? Jag hoppas det i alla fall!

Jag noterar med en viss förvåning att det nu bara är drygt två veckor kvar av mitt prylfria år! Oj, vad tiden har gått fort! Jag har funderat en hel del på om jag ska ha något nytt projekt efter detta. Bilfria året kanske? Eller klagofria året? Eller kanske en blogg om hur det är att försöka leva ekologiskt hållbart i en vanlig familjetillvaro med begränsad tid och begränsade resurser. Och inte minst en begränsad karaktärsstyrka! Vänner och kollegor tjatar om att jag borde gå med i Facebook (jag är väl den sista som inte är med). Jag har hittills vägrat men börjar känna mig lite sugen på att prova. Det ena behöver ju inte utesluta det andra. Men hur ska man få tid? Och ork? Detta tål att tänka på lite till…

Lugnet mitt i stormen

2010-03-20T14:36:00.000-07:00

Nu har jag varit hemma i två veckor och njutit av stillheten. I hemmet alltså, på jobbet är det inte lugnt alls! Mina projekt har gaddat ihop sig mot mig känns det som; de befinner sig alla tre i en synnerligen hektiskt period med rapporter som skulle varit skrivna för flera veckor sedan (Namibia), resor som ska planeras (åker till Turkiet på måndag) och folk som ska anställas och utbildas (Kina). Allt är förstås jätteviktigt och jättebråttom och jätteförsenat. Det sorgliga är att inte är någon tillfällighet, så här är det ofta. För att inte säga alltid! En ny kollega som började hos oss för några månader sedan konstaterade efter ett tag att vi var fartblinda. Ni jobbar alldeles för mycket sa hon, och ni har alldeles för många arbetsuppgifter. Dessutom går det på tok för fort. Äh, sa vi, det är väl inte så farligt. Dessutom är vi vana, vi har jobbat så här i åratal och det funkar fint! Nu börjar jag fundera på om hon kanske har rätt. Häromdagen upptäckte jag att jag aldrig läser nyhetsbreven som kommer på mejlen längre. Jag har inte tid. Och om jag tar mig tid känns det som om jag sitter och latar mig! Och hur länge sedan var inte som jag gick på ett seminarium eller en utbildning. Jag har slutat anmäla mig till sådant för jag vet att jag ändå avbokar igen, eftersom jag inte tycker att jag har tid. Det där är inte riktigt friskt, det är ju sådant som ger en energi. Och nya kunskaper. Inte så konstigt kanske att jag börjar känna hur min energi rinner bort och försvinner. Saker som förr kändes lätta att hantera kan nu kännas otroligt motiga. Och jag har oftare och oftare en klump i bröstet som inte fanns där förr. Ibland tycker jag att jag hör något svagt plingande i fjärran. Kan det vara en varningsklocka?

Maken tyckte i alla fall att jag behövde lite avkoppling så i helgen bjöd han mig på en spa-vistelse. Han uppoffrade sig till och med och följde med själv! Vi lullade omkring i vita morgonrockar och flip-flops och kände oss otroligt lyxiga. Jag fick en underbar massage av en trevlig människa som delade min uppfattning om att massage ska vara mjuk och avslappnande och att man inte ska prata under tiden. På kvällen bjöds det på vinprovning (jag dricker inte vin så jag var måttligt road men ställde upp för att hålla maken sällskap) och sedan en god tre-rätters middag. Dag två tillbringades i ett varmt utomhusbad längst ut på en brygga med utsikt över havet. Efter ett tag lyckades jag släppa tankarna på det enorma energislöseriet (ja, jag ÄR yrkesskadad!) och bara njuta. Åh, vad skönt det var! Några timmar senare vacklade vi upp, varma in i märgen och totalt avslappnade till både kropp och själ. Det här ska jag leva på länge!

Hemma bäst av allt

2010-03-12T12:45:00.001-08:00

Under min vecka i Kina fick jag mig en hel del tankeställare. När man glider runt på gatorna i denna spännande världsmetropol så är det lätt att glömma att man befinner sig i en diktatur. Ibland får man dock en påminnelse. Den första kom när jag skulle blogga. Utan att tänka mig för försökte jag öppna bloggen som vanligt. När det inte gick blev jag lite irriterad; varför funkade inte min anslutning när jag nu äntligen fått tid att blogga? Efter en stund kom jag dock på var jag befann mig. Det slutade med att jag fick mejla texten till maken som fick lägga in den på bloggen. Det fick mig att fundera på hur det är att leva i ett land där man inte kan göra en sån enkel sak som att blogga. Eller gå in på Youtube, vilket jag försökte göra dagen efter, återigen utan att tänka mig för. Vad kränkt man måste känn a sig! Och hur tänker egentligen ledarna i ett sådant land? Jag menar, man har ju inte mycket att komma med när man måste förbjuda andra människor att uttrycka sina åsikter för att förbli vid makten. Jag undrar om de någon gång i livet slås av det? Förmodligen inte.

Den andra påminnelsen kom när jag skulle åka ut till expo-området med vår svenske utställningsbyggare. Vi körde längs den gata som blivit utsedd till expons paradgata. Vår byggare förklarade för mig att här tidigare legat gamla charmiga små enfamiljshus men att dessa jämnats med marken för att lämna plats för de fula och trista betongklossar som nu kantade gatan. På min fråga om var de boende blivit av ryckte han beklagande på axlarna och svarade: ”relocated”! Vart visste han inte. Och de är inte de enda som fått lämna sina bostäder, sina grannar och vänner för att lämna plats för expo-bygget. Det får en naturligtvis att fundera på om det är rätt att vi deltar eller om vi borde tackat nej. Jag försöker trösta mig med att vi förhoppningsvis gör miljönytta genom att visa att det faktiskt går att bygga en hållbar stadsdel som folk vill bo i.

Nu är jag i alla fall hemma igen och det känns skönt. Att få krama familjen och sen ligga i soffan och mysa med en bra bok. Att få krypa ner i sin egen säng på kvällen och dra sitt eget mysprassliga duntäcke ända upp till näsan – det är ändå bäst! Jag har nu haft mitt resande jobb i fem år och de första åren älskade jag det. Tänk vad spännande att få se nya städer och länder hela tiden och få träffa trevliga människor från hela världen. Nu börjar jag dock bli lite mätt. Det är fortfarande spännande att resa men nu känner jag också hur trött jag blir. Det går allt trögare att packa väskan och lämna familjen och det känns inte längre motiverat att missa barnens födelsedagar och skolavslutningar. Jag börjar längta efter ett normalare liv. Ett liv där man kan träffa sina vänner utan att behöva planera in det månader i förväg, där man kan gå på gympa en gång i veckan eller börja sjunga i kör. Där man orkar hitta på något kul på helgen och inte bara vilja ligga still i soffan för att man är trött. Det börjar kanske bli dags för ett annat slags liv?

Ledig i Kina

2010-03-08T01:57:00.000-08:00

Idag har jag haft en ledig dag; sista dagen innan jag ska åka hem. Det var inte alls meningen, faktum är att jag ville hem så fort som möjligt, men eftersom flygbiljetterna var dubbelt så dyra på lördagen som på söndagen så fick jag stanna en dag till. Förr tog jag alla tillfällen att stanna lite längre på mina jobbresor. Det hände ganska ofta att jag stannade kvar någon extra dag (på egen bekostnad, förstås), men jag har blivit lite restrött och är gärna hemma så mycket som möjligt. Dessutom har jag varit i Shanghai innan och kommer att vara här i ca en månad längre fram i vår så det kändes inte så angeläget att förlänga vistelsen här. Jag morrade alltså lite över detta på hemmaplan men med facit i hand så har jag faktiskt haft en väldigt bra dag.

Efter en lång sovmorgon (skönt när man varit jetlaggad hela veckan) så följde jag ett råd jag fått från vår utställningsbyggare och bokade in en massagetid på Dragonfly, hans favoritspa. Och vilken massage! Jag placerades i ett nästan helt nersläckt rum med stillsam pianomusik och vattenporl och bäddades in i en varm filt med en värmekudde under. Sedan fick jag nack- och huvudmassage av en massör och fotmassage av en annan. Samtidigt! Det var en smula förvirrande måste jag medge men samtidigt helt underbart. Kostnaden var ungefär hälften av vad man får betala i Sverige och då får man bara en massör! Hit ska jag gå nästa gång jag kommer till Shanghai, den saken är klar!

Efter massagen åt jag en god kinesiskt lunch. Den kinesiska maten är verkligen annorlunda här än vad den är i Sverige. Inte bara bättre, vilket är fallet i de flesta länder man besöker, utan faktiskt helt annorlunda. Otroligt fräsch och smakrik och väldigt varierad. Någon berättade för mig att det finns fem olika matregioner i Kina, var och en med sin profil. Dessa har sedan variationer inom den egna regionen.

Mätt och belåten gav jag mig sedan tappert ut i kylan och spöregnet för att utforska den franska koncessionen, den finaste stadsdelen i Shanghai. Gamla hus och trädkantade gator med mysiga restauranger och små fina butiker. Man måste besöka Tai Kang Lu, som är ett kulturdistrikt med gallerier, butiker och restauranger. Där är det svårt att inte shoppa men jag lyckades avhålla mig. Jag ska kanske inte morska upp mig alltför mycket för det, jag vet ju att nästa gång jag kommer hit, om en dryg månad, är mitt köpfria år över och jag kan köpa vad jag vill! Förhoppningsvis kommer jag ändå att ta det lilla lugna med inköpen. Vi får väl se!

Min lediga dag avslutades med ett varmt bad i mitt lilla, lilla badkar. Hemma är jag förhållandevis liten med mina 162 cm men här i Kina känner jag mig ofta som en jätte. När jag vältrade runt, runt i det lilla karet för att få varmvatten över hela mig kände jag mig som Gulliver! Till slut var jag i alla fall varm och kunde krypa ner i min säng, helnöjd med min sista dag i Shanghai!

Prisvärt i Kina

2010-03-05T05:36:00.000-08:00

Efter ett kort mellanspel hemma befinner jag mig denna vecka i Shanghai. Är här för att intervjua folk som vill jobba i vår monter på världsutställningen och för att kolla hur vår utställning artar sig. I två dagar har jag suttit som en häxa och intervjuat nervösa människor som försöker göra ett gott intryck på mig. Det känns inget vidare. Jag borde naturligtvis ställa en massa ursvåra frågor och se hur de klarar pressen men det kan jag inte förmå mig till. Jag hoppas att jag är en så pass god människokännare att jag kan avgöra vilka som passar oss utan att pressa dem för hårt.

Shanghai är just nu kallt och mulet men det döljer inte det faktum att det är en riktigt häftig stad. Här finns allt och lite till! Skyskrapor och småhus, lyxbutiker och gatustånd, tingel tangel och antikviteter. Samt en puls utan dess like! Maten är billig och riktigt god. Dagens middag intogs på ett nudelhak runt hörnet. Eftersom man oftast inte kan engelska på de enklare ställena så har de flesta menyer med bilder på. Där får man peka och riskerar därmed att bli smula förvånad när maten sedan kommer in. Det är inte alltid så lätt att se vad de något suddiga bilderna föreställer. Idag trodde jag att jag beställde in nudelsoppa med svamp. Någon svamp såg jag inte till men däremot några avlånga bruna saker som såg ut som något som hunden kunde ha lämnat efter sig. Jag kunde inte ens avgöra om de kom från växt- eller djurriket. Nå, det är ju bara att hugga in och de smakade faktiskt helt OK. Till detta fick jag dricka coca-cola eftersom det var de enda som den lilla servitris-tanten och jag förstod båda två. Coke som kulturbärare! Denna måltid kostade ca 22 kronor!

Något annat som är billigt är taxi. I två dagar har jag åkt fram och tillbaka till exportrådet där jag håller anställningsintervjuerna. Det tar ungefär en kvart och kostar ca 12 kronor. Det är nästan så man skäms. Det är dock inte helt enkelt att åka taxi i Kina. För det första så ringer man inte efter taxi utan man viftar efter taxi. Ber man hotellet att ringa så tittar de oförstående på en och sedan anropar de sin taxiviftare som fixar biffen. Är man inte på hotellet så får man vifta själv. Om det regnar kan det dock ta tid. Låång tid. När man väl fått sin taxi så måste man ha adressen nerskriven på kinesiska. Eftersom man inte fixar det själv som turist så får man be en infödd att skriva ner den. Sedan bör man också ha ett telefonnummer till den man ska åka till. Det är nämligen ganska poppis bland nyinflyttade kineser att ta jobb som taxichaffis. Att de inte hittar i Shanghai är inget hinder. Alltså bör man vara beredd på att ringa upp den man ska till och ge telefonen till taxichauffören så att han kan få en vägbeskrivning. På kinesiska förstås. Puh! Men har man bara koll på detta är det ingen match att åka taxi i Shanghai!

Jag fryser!

2010-02-26T10:00:00.000-08:00

Nu är jag tillbaka i Sverige och fick utstå decenniets klimatchock när jag kom hem. Från + 35 grader till -5 på ett dygn! Lite trist att komma tillbaka till ruggiga Sverige, men man ska inte gnälla när man fått tillbringa två av vinterns kallaste och mörkaste veckor i södra Afrika. Dessutom blev resan otroligt lyckad, projektet går mycket bra och alla är väldigt entusiastiska. Nu diskuterar vi om vi kan göra något större av det här; något som kan ge eko i hela landet, ja kanske t.o.m. i hela södra Afrika. Solfångare finns lite överallt men hittills har vi bara sett dyra vacuum-solfångare som köpts in från Kina. Att bygga de billigare, plana, solfångarna själva till ett pris som även de fattigare har råd med har ingen annan gjort här nere vad vi vet. Detta kan bli något stort!

Lyckligtvis visade sig att min ”fiende”, mannen som burit sig illa åt, bestämt sig för att skärpa till sig och följaktligen var vänligheten själv när vi väl träffades. Jag kommer nog aldrig att lite på karln mer, men så länge han inte direkt motarbetar mig så är jag nöjd. Hans närmaste underlydande, som är de som är praktiskt involverade i projektet, är två riktiga pärlor så jag koncentrerar mig på samarbetet med dem och det flyter fantastiskt bra. Jag är också nöjd med att jag lyckades avhålla mig från att shoppa trots att jag såg många fina saker som jag gärna lagt vantarna på. Jag fick påminna mig om att jag redan köpt en del fina souvenirer, innan mitt köpstopp började, och att jag inte alls behöver något mer.

De sista dagarna i Namibia tillbringade vi i huvudstaden Windhoek för att göra studiebesök och lära oss mer om landet. Det var otroligt intressant! Det är svårt för en svensk att riktigt förstå de umbäranden som många fick utstå när landet kämpade för självständighet. Det var en dubbel kamp kan man säga, åtminstone för de svarta; dels för självständighet från Sydafrika (Namibia tillhörde Sydafrika fram till 1990 och hette då Tyska Sydvästafrika) och dels för att bli fria från apartheid. Många dog i kampen, andra blev illa tilltygade, både fysiskt och psykiskt. Men de lyckades till slut efter lång kamp. Att namibierna är stolta över sitt land är inte att ta fel på; aldrig har jag hört nationalsången sjungas med sådan känsla! Nu samsas vita och svarta i landet och så vitt jag förstår så går det hyfsat. Den tidigare motståndsrörelsen SWAPO regerar landet och samtliga beslutsfattare är svarta. En del vita jag pratar med hävdar att det nu råder en omvänd apartheid, att de svarta har makten och i viss mån förtrycker de vita. Ser man sig omkring kan man dock konstatera att det fortfarande är de svarta som bor i de fattigaste områdena och har de sämsta jobben. Vissa saker tar det tid att ändra på!

Sol i sinne

2010-02-12T06:35:00.000-08:00

Nu är jag på resande fot och har åter hamnat i Namibia. Jag är nere med en solfångarbyggare från Sverige som håller kurser här med folk från den lokala kåkstaden. Tanken är att de ska lära sig bygga enkla solfångare som de kan använda själva för att få varmvatten eller sälja till dem som har råd att betala. Entusiasmen och viljan är enorm, det är nästan så man får tårar i ögonen. De flesta av mina projekt har handlat om kunskapsöverföring och erfarenhetsutbyte på en mera abstrakt nivå. Vi har anordnat utbildningar och workshops men aldrig sett något konkret resultat av våra ansträngningar. Men nu händer det grejor! Det bankas och byggs med stor frenesi och egna små företag planeras. En hotellägare har redan uttryckt sitt intresse för produkterna och kommundirektören planerar anläggningar till både simhallen och den kommunala semesteranläggningen. Fantastiskt roligt!

Enda smolken i glädjebägaren är att en av de ledande figurerna i projektet på den namibiska sidan uppförde sig otroligt illa senast de var hos oss och jag kände mig tvungen att rapportera händelserna till hans chef. Detta togs inte väl upp av mannen i fråga som nu avskyr mig som pesten. Jag förstod nog inte hur illa han skulle ta vid sig; jag har kränkt honom och han kan inte förlåta det. Att jag är kvinna och inte har någon formell chefsposition (som han har) gör förmodligen saken värre, för här finns en utbredd machokultur. Han vägrar att prata med mig vilket gör arbetet svårt, eftersom han är ansvarig för projektet här nere. Jag har varit här i tre dagar och han har inte visat sig. Nästa vecka måste han träffa mig dock eftersom vi då ska ha både projektmöte och styrgruppsmöte. Få se hur det går! Fick höra av en av hans kollegor att han har sagt till sina chefer att jag har gjort närmanden mot honom och när han sa nej blev jag arg, därav rapporten. Trevlig man! Jag kan bara hoppas att de inte trodde honom, annars är jag för alltid den svenska slampan här nere! Tur att resten av projektgruppen här nere är underbara människor som fördömer hans agerande och stöder mig helt och fullt!

Medan solfångarbyggarna bankar och svetsar så sitter jag på ett internet-café och jobbar. Nu är emellertid arbetsdagen slut och jag ska gå ut och ta en stor glass och lapa lite sol. Det är inte så dumt att vara i Södra Afrika i februari!

Svansar och apelsiner

2010-02-04T00:48:00.000-08:00

Nu har jag inte skrivit på ett tag vilket har orsakat klagomål från några trogna läsare. Jag bli alltid lika förvånad över att någon faktiskt LÄSER det jag skriver. Jag skriver mest för mig själv (av någon anledning blir saker och ting klarare när man skriver ner dem) men blir förstås glad när jag får respons. Det känns väldigt roligt och jag lovar att jag ska försöka skriva oftare!

Förra veckan var jag i Turkiet på tjänsteresa. Vi var en hel grupp som reste ner till Antalya för att delta i en workshop om solenergi och för att ha ett möte med våra projektpartners därnere. Antalya är en fantastiskt fin stad, jag kan verkligen rekommendera ett besök, helst utanför turistsäsongen när det är lugnt. Jag har varit där 5-6 gånger nu å yrkets vägnar och varje gång lovar jag mig själv att jag ska återkomma på någon semester och bara njuta. Kaleici, gamla stan, är underbar att ströva omkring i, maten är fantastisk, den gamla hamnen är jättefin osv,osv. Vi jobbade inte hela tiden utan hann även med en tur till vattenfallen som också de kan rekommenderas varmt!

Workshopen var ett gemensamt arrangemang mellan svenskar och turkar och jag hade tagit med mig några föreläsare från Sverige samt två politiska representanter. Publiktillströmningen var som vanligt orsak till en del nervpirr. För mig alltså, turkarna verkar helt lugna! Fast jag har nu börjat vänja mig. Så här brukar det gå till: Som skötsamma svenskar kommer vi alltid i god tid, oftast för att finna att ingen är där och ingenting är på plats. Ungefär när workshopen skulle ha börjat kommer arrangörerna och börjar leta efter datorn. Fortfarande syns ingen publik till. En kvart efter utsatt tid kommer det några ängsliga åhörare och man tror att man har släpat dit folk från Sverige i onödan och att inga mer kommer. Efter ytterligare tio minuter kommer borgmästaren och den s.k. borgmästarsvansen. Då blir det fullt hus! Svansen består av partikamrater, högt uppsatt tjänstemän samt press. Nu andas jag ut; dagen är räddad, professorn från Lunds tekniska högskola har inte åkt hit förgäves! Tyvärr varar detta lugn bara fram till lunch för då avviker borgmästaren och med honom hela svansen. Kvar sitter några tappra entusiaster och min professor får hålla sitt föredrag för ca åtta pers. Suck! Jag sliter mitt hår men tröstar mig med att det är bättre att hålla en presentation för åtta personer som är rätt i sammanhanget än 100 som är fel.

Södra Turkiet låter ju underbart men om man åker på vintern som vi gjorde kan man dock frysa en del, särskilt på natten; att värma upp hus är inte turkarnas bästa gren! Vi bodde på en jättefint gammalt hotell i gamla stan; ett riktigt kulturhus med apelsinträd och en liten fin pool på gården, himmelssängar och knarriga trägolv men KALLT! Jag sov i strumpbyxor, långkalsonger, underställströja och fleecetröja under täcket och det kändes ändå kallt. Brrr! Nästa gång jag åker dit ska det vara minst 25 grader och jag ska ligga under apelsinträdet med en bra bok. Jo, för då ska jag vara ledig och bara njuta!

En fråga om ekonomi

2010-01-16T02:58:00.000-08:00

Många frågar mig hur mycket pengar jag har sparat under mitt köpfria år. Svaret bli alltid detsamma: ”Ingen aning!” Kort efter att det köpfria året inletts genomförde jag och maken en ”plånboks-skilsmässa”, dvs. vi delade upp vår ekonomi. Efter att jag lutat mig mot maken i nästan 20 år (=han skötte allt det ekonomiska och jag hade noll koll!) kände jag att det var dags att bli vuxen och börja ta ansvar för mina pengar själv. I samma veva köpte jag min lilla lya inne i stan där jag bor på deltid och var då nödd och tvungen att inreda den med några enkla möbler och köpa lite basutrustning till köket. Med tanke på det köpfria året köpte jag bara saker som var absolut nödvändiga och allting begagnat och jag fick också överta en del från mina snälla föräldrar, men det blev ändå en hel del kostnader. När man köper lägenhet måste man ju också betala sådana läskiga saker som ”pantbrev”. (Jag vet fortfarande inte riktigt vad det är, säg det inte till någon!) Alltså är min ekonomi ganska skral för att uttrycka det milt. Man kan nog lugnt säga att om jag hade fortsatt att shoppa som jag gjorde innan så hade jag inte klarat det. Alltså, visst har jag ”sparat” pengar men allt och lite till har gått åt till mitt dubbla boende. Och sedan kom julen med alla julklappar till barnen. Tur (eller otur?) att man har en checkkredit! Inte förrän nu börjar det stabilisera sig. De närmaste månaderna kommer det att bli spännande att se hur det går med ekonomin. Håll en tumme!

En annan dryg utgift som jag haft de senaste månaderna är terapi. Det är inte så farligt som det låter för somliga, utan helt enkelt så att jag kände att jag behövde hjälp med att rota runt i mitt känslomässiga bagage och reda ut vad som är vad och hur det påverkar mig. Det är värt varenda krona! En gång i veckan sätter jag mig ner med en förstående och proffsig människa (en utbildad psykolog, ingen självutnämnd ”coach”, de är jag lite skeptisk till) som lyssnar vänligt på alla dumheter jag kommer med. Jag kan vräka ur mig vadsomhelst och hon lyfter aldrig ett ögonbryn. Hon blir aldrig chockad och hon blir aldrig sårad så jag behöver inte censurera mig själv. Klok och lugn sitter hon där och hummar och ställer följdfrågor och simsalabim förstår jag saker som jag aldrig fattat innan. Varje gång jag går därifrån har jag blivit lite klokare än när jag kom. Fantastiskt! Detta borde jag ha gjort för längesedan.

Nu är det bara tre månader kvar av mitt köpstopp. Oj, vad tiden har gått fort! Den andra frågan som folk ställer till mig (efter den där om sparandet) är om jag kommer att börja shoppa hejdlöst den 14 april. Jag hoppas inte det och jag tror inte det. En del saker kommer jag att vilja köpa som t.ex. ersättningar för saker som jag använder och som gått sönder. En ny plånbok och en ny ryggsäck t.ex.(ja, jag vet, jag skulle ju laga ryggsäcken men det har liksom aldrig blivit av). Jag skulle också vilja ha en dammsugare till lägenheten. Jag har upptäckt att det är svårt att hålla rent med en sopborste, även på små utrymmen. Det känns som om man mest rör runt i dammet. Jag ska försöka hitta en begagnad dammsugare på Blocket eller Myrorna. När det gäller böcker så tror jag att jag kommer att fortsätta att låna det mesta på bibblan. Det har funkat jättebra och jag har på det sättet besparat mig att köpa en del böcker som jag faktiskt inte gillade. En variant kan vara att alltid låna böckerna först och bara köpa dem som jag känner att jag vill läsa om igen. Dvs. att när jag blir sugen på att läsa om dem så köper jag dem men inte förrän då. Kläder känns faktiskt inte så intressant, jag har ju massor med kläder! Smycken likaså. Jag ska nog inte vara alltför kaxig, vi får väl se till våren när sommarklänningarna kommer. En och annan kanske det blir. Om ekonomin tillåter förstås!

Erfarenhetskärringen

2010-01-15T08:13:00.000-08:00

Nu är det full fart på jobbet igen! Det blev verkligen en rivstart i år, vilket kändes rätt jobbigt efter tre veckors totalt slappande! I min familj är vi rätt bra på att ha söndagsångest. Med söndagsångest menar jag att man dagen innan man ska börja jobba efter en ledighet inte mår helt bra. Trots att man kanske har ett jobb som är helt OK. Tror det har något att göra med omställningen från en totalt kravlös tillvaro i långsamt tempo till PANG – högt tempo och stora krav! Efter några dagar har man kommit in i tempot igen och allt känns ganska bra, men omställningen är aldrig rolig. Min söndagsångest har visserligen minskat med åren men den finns där utan tvekan. Lyckligtvis inte längre på vanliga helger men alltid efter en längre ledighet. Det är nog inget att göra något åt, bara gilla läget och påminna sig själv om att det går över. Samt inte planera in något den där sista dagen, för då vill man inte göra något alls. Bara odla sin ångest och försöka hålla fast de sista kravlösa timmarna. Maken har lärt sig med åren att det är bäst att hålla sig undan, så jag får vara ifred.

Vad skönt det är att bli äldre! Särskilt i sådana lägen när man inte är på topp. Man kan ta det ganska lugnt eftersom man vet att det har hänt förr och att man inte dog av det. Man minns alla gånger man har fått ångest över ett eller annat och man minns också (oftast i alla fall) att det gick över och att allt sedan var ganska OK. Dessutom har ens perspektiv vidgats så saker som verkade förskräckligt viktiga när man var yngre är inte lika viktiga längre.

Någon kvinnlig skribent (minns inte vem) kallade det för sin inre ”erfarenhetskärring”. Det är hon som höjer rösten då och då för att säga: "Du, det här har vi gjort förr!” när man hetsar upp sig över ett eller annat. Eller som hindrar en från att trampa i samma klaver två gånger, när man rusar iväg lite för snabbt. Det är också hon som lugnt säger: ”Du, hur viktigt är det här, EGENTLIGEN?”

Jag gillar min erfarenhetskärring och för det mesta lyssnar jag på henne. Det är ju hon som hjälper mig igenom min söndagsångest så att den blir bärbar. Ibland ropar hon dock inte tillräckligt högt utan jag gör om gamla dumma misstag för nuttonde gången. Då har hennes röst dämpats av viljan att vara till lags, eller av rädsla att inte duga eller annat gammalt emotionellt skräp jag släpar runt på. Men hon ger inte upp för det. Hon reser sig alltid på 10 och säger: ”Vad var det jag sa?” Då skäms jag en smula och lovar henne att jag ska vara klokare nästa gång.

Semester på låtsas

2010-01-05T08:14:00.000-08:00

Nu har många börjat jobba men jag är ledig en vecka till innan det är dags. Ja, ledig och ledig, jag har egentligen semester men jag måste ”bara” fixa ett par jobbresor som dumt nog ska äga rum i slutet av januari och början av februari och som jag inte hann fixa före jul. På några av resorna ska jag dessutom släpa med mig kollegor, experter som ska hålla föreläsningar, politiker och tolkar. Detta är inte gjort på en kafferast. Det ska förhandlas i det oändliga om datum och sedan ska resorna bokas. Naturligtvis ska inte två personer resa samtidigt så det är ett evigt kattrakande fram och tillbaka om flygtider och anslutningar. På en resa (Kina) ska det dessutom fixas visum och då krävs också en officiell inbjudan från värdarna förutom att själva visum-ansökan ska fyllas i (Hur många gånger har ni varit i Kina? När då? Vad ska ni göra här? Vem är er värd? Vad har er värd för skonummer?). Glöm för all del inte fotot där man ALLTID ser ut som man nyss rymt från Sing-Sing. Det är ett under att man blir insläppt över huvud taget.

(Jag har faktiskt varit med om att inte bli insläppt pga. ett passfoto. Det var jag och en kollega som skulle in i Ryssland och ryssarna tyckte inte att min kollega var lik fotot i sitt pass. Det hade de helt rätt i men vem tusan är det egentligen? Fler och fler allvarliga ryssar i uniform anslöt och situationen började kännas smått obehaglig. Särkilt när en av de allvarliga sade att de skulle skilja på oss så att vi inte skulle kunna prata med varandra. Det löste sig till sist genom att vi ringde upp våra ryska värdar som fick berätta för passpolisen att vi var kommundirektörens ”speciella gäster” och att Ryssland väl och ve vilade på våra axlar och liknande smärre överdrifter.)

Detta gör jag alltså min ”lediga” vecka och det sväller naturligtvis och tar mycket längre tid än man tror. Idag när jag irrade runt på ICA ringde en turk och ville diskutera simultan tolkning versus konsekutiv. På mycket bristfällig engelska dessutom (hennes alltså, inte min; min är rätt OK vid det här laget). Det är ju bara att släppa taco-såsen en stund och skruva in jobbhjärnan. Hade jag insett hur det skulle bli denna sista vecka (varför gjorde jag inte det?) så hade jag inte lagt dyrbara semesterdagar på detta!

Min idé om att köra mindre bil har redan blivit lite solkad i kanten. Idag skulle jag och mellansonen in till staden för att besöka optikern. Min målsättning var att vi skulle ta bussen och jag framhärdade trots sonens buttra invändningar om att bilen är ”mycket bättre”. När jag frågade om han tyckte att hans egen bekvämlighet var viktigare än att bekämpa växthuseffekten (dum fråga!) svarade han lugnt ”ja”. När det gick upp för maken att vi skulle iväg kom han på att vi kunde ju ”passa på” att ta med sonens bas till gitarraffären för lagning. Innan vi kom iväg upptäckte jag att det behövdes storhandlas och i samma veva började det snöa. Där någonstans började jag vackla och var därmed ett lätt offer för en tonåring. Det blev alltså bilen! Jäklar! Jag kan bara konstatera att den här miljö-hjälte-grejen hade varit mycket lättare om det bara hängde på en själv!

Nyårslöften

2010-01-03T07:38:00.000-08:00

Många avvisar tanken på nyårslöften och vägrar att avge ett. Jag tycker nog att det är en ganska bra idé med nyårslöften; nystart i livet, chans till utveckling osv. Inte så att jag nödvändigtvis måste avge ett högtidligt löfte, det är snarare så att jag uttrycker en viljeriktning. Att ta tag i min kost efter julens utsvävningar känns viktigt, likaså att komma igång med träningen igen. Jag får erkänna att jag kommit av mig med de övningar jag fått av min massageterapeut för att komma tillrätta med mina höftproblem. Övningarnas svårighetsgrad har ökat i takt med att min motivation har minskat. Jag vill fortfarande kunna springa men tanken på att jag kommer att få göra dessa svåra och otroligt tråkiga övningar i minst ett halvår och att resultaten är minst sagt osäkra har fått mig att ge upp. Dessutom blev jag förbjuden att gympa under träningstiden, gympan skulle förstöra de nya rörelsemönster jag håller på att bygga upp. Gympa är en av de få träningsformer som jag faktiskt gillar och jag har dessutom via jobbet löst årskort på Friskis & Svettis. Alltså har jag slutat med mina övningar och gett upp springandet. Jag funderar dock på att besöka en chiropraktor eller en naprapat för att se om de har några andra idéer än massageterapeuten. Sista halmstrået, typ, jag antar att jag fortfarande hoppas på att någon ska lösa detta utan att jag behöver anstränga mig själv! Typiskt mig!

Som den miljömupp jag är så måste jag ju också ha ett nyårslöfte som handlar om att minska min miljöbelastning. Här finns det en del att välja på måste jag erkänna. Jag är långt ifrån någon hjälte på området. Källsorterar gör jag hej vilt förstås och jag köper allt ekologiskt jag kommer åt i mataffären, oavsett pris. Jag kör inte heller bil till jobbet utan cyklar eller tar bussen. Vi använder aldrig torktumlare eller torkskåp utan hänger upp all tvätt för att självtorka. Vi har också satt in en värmepump i huset för att minska elförbrukningen och vi har lågenergilampor överallt. Det är ju alltid något, men det finns förstås mer att göra. En sak jag vill ta tag i är bilkörningen. Visst, jag kör inte till jobbet men jag kör en hel del på min fritid och ibland bara för att jag är lat eller vill spara tid. Ett nyårslöfte om mindre bilkörning kan alltså vara på sin plats. En idé jag har är att använda idén om klagoarmbandet som jag har skrivit om innan, dvs. att ta på sig ett armband och varje gång man klagar så får man sätta det på andra armen och börja om från början; målet är att vara klagofri i 21 dagar (jag har beställt boken om detta på bibblan, återkommer när jag läst den). Ett bilarmband alltså! Varje gång jag kör bil så får jag flytta armbandet och börja om. Frågan är om 21 dagar är en lämplig tidsrymd eller om det ska vara längre eller kortare. Det får inte bli så kort att det blir mesigt men inte heller så långt att man aldrig klarar det. Hmm, tål att tänkas på.

En annan sak att ta tag i 2010 är maten. Vi äter, av ren slentrian, kött i stort sett varje dag. Inge klimatsmart alls! En vegetarisk dag i veckan skulle kunna vara ett bra nyårslöfte. Dessutom blir det, också av gammal vana, mycket grönsallad, tomat och gurka till köttet istället för rotfrukter. Nu måste jag erkänna en sak: jag är lite rädd för rotfrukter! Jag vet inte vad de heter, hur de ser ut eller vad jag ska göra med dem. Jag slår käckt upp min vegetariska kokbok (jo, jag har en sådan) och läser om en nyttig gratäng på majrova och svartrötter (tror att det är rotfrukter). Ser väldigt gott ut! Ja, för där finns ju en bild. På den färdiga gratängen alltså. Jag hade varit mer betjänt av en bild på ingredienserna före tillagningen! Hur ser en majrova ut? Varför vet folk det? Ibland traskar jag modigt iväg till affären med majrova i blick men när jag kommer dit så ligger det massor med okända, knöliga saker i grönsaksdisken och ingen människa (jag) kan säga vilken som hör till vilken skylt. Hjälp! En gång frågade jag ett fjunigt biträde men han var lika ovetande som jag. Nästa gång ska jag fråga någon som har fyllt 13!

Alltså: Min viljeinriktning för 2010 är att köra mindre bil och att äta mer vegetariskt och mer rotfrukter. Barnen kommer att älska det (NOT)! De små otacksamma rackarna skulle förmodligen föredra att jag avger ett högtidligt löfte att skjutsa dem i bil vart de än vill åka och att laga mer snabbmakaroner. Tyvärr kids, jag finns, alltså äger jag!

Ribbor

2009-12-29T03:22:00.000-08:00

Hade en diskussion med maken häromdagen om ribbor i hemmet. Var de ligger när det gäller ordning och reda alltså. Förr om åren var min ribba tämligen hög, mycket högre än makens. Jag tillbringade mycket tid med att plocka undan och plocka undan. Och plocka undan igen. Värst var det när vi skulle ha gäster. Då skulle huset vara kliniskt rent! Alla pinaler skulle vara undanstoppade och kuddarna i soffan skulle vara perfekt placerade för bästa estetiska effekt. Jag jagade runt den stackars maken och barnen för att få dem att inse hur viktigt det var att allt var perfekt. Eftersom allt som serverades dessutom skulle vara hemlagat eller hembakt så var varje kaffekalas eller middagsbjudning något av en pina. När gästerna väl anlände var jag så slut att jag knappt orkade umgås. Under själva bjudningen rantade jag dessutom runt som en osalig ande hela tiden för att förvissa mig om att allt flöt perfekt. Det var så tröttande att jag fick gå ut på toaletten ibland för att vila. Efter att gästerna hade gått trillade jag omkull på soffan, så slut att det värkte i benen och ringde i öronen. Varför, undrar jag nu? För att folk inte skulle misstänka att vi är normala människor? Som har det stökigt ibland och som inte alltid hinner med att plocka undan? Och varför vore det en katastrof om någon gäst fick servera sig sitt kaffe själv?

Nu för tiden har jag sänkt min ribba betydligt. Det kanske är åldern som gör det, det är inte längre så viktigt vad andra tycker. Eller så blev jag bara så utmattad på det hela att jag inte orkade bry mig längre. Skönt är det i alla fall. Nu röjer vi lite i vardagsrummet innan gästerna kommer, kollar så att gästtoan är någorlunda fräsch och resten får vara. När någon gäst ber om mera kaffe så kan jag till och med säga; ”kannan står i köket, help yourself” utan att falla död till marken. Den tid som jag förr lade på att plocka undan lägger jag nu på sköna promenader längs havet eller att läsa en bra bok.

Det intressanta är att maken ribba nu har höjts. Eller så kanske den ligger kvar i samma läge men eftersom min har sänks så drastiskt så är det numera han som plockar och plockar medan jag ligger mitt i röran med en bok. Det gäller inte så mycket festerna som i vardagen. Han mår dåligt om det är rörigt hemma medan jag ofta inte ens märker det. Han vill att alla ska sätta in sin disk i diskmaskinen varje gång man har tagit sig en macka, medan jag och barnen glatt ställer grejorna på diskbänken och går därifrån, tänkandes att den som är diskansvarig efter middagen kommer att ta det sedan. Detta väcker onekligen en del intressanta tankar om anpassning och hänsyn. Vem ska anpassa sig till vem? Är det han som ska slappna av lite och bli bättre på att njuta av livet eller är det jag som ska skärpa mig och ta mer hänsyn? Förmodligen lite av båda. Jag är i alla fall ganska säker på att när vi ligger på vår dödsbädd och tänker tillbaka på våra liv så kommer vi knappast att tänka: ”Varför städade jag inte mer!”

Lättja och frosseri

2009-12-28T04:07:00.000-08:00

Nu är julen över och vi pustar ut i soffan. Som vanligt blev det en förskräcklig massa klappar, främst till barnen förstås. I min släkt har vi fattat beslutet att inte ge julklappar utanför den egna lilla familjen, vilket känns väldigt skönt. Vartannat år firar vi med dem och då köper maken och jag bara julklappar till barnen och till varandra. Detta år var det dock makens släkt som infann sig på julafton och de har inte anammat samma tänkande. Alla ska ha klappar från alla! Släkten som firar jul med oss är dock väldigt liten sedan kusinfamiljen knoppat av till ett eget firande och svärmor gått bort. Maken sköter dessutom de flesta inköpen eftersom det är hans släkt, så för min del blir det inte så betungande. Skönt!

Maken sköter även de flesta inköpen till barnen numera eftersom de mestadels önskar sig saker som jag inte ens begriper vad det är! Olika tekniska gadgets som har med datorer och musikinstrument att göra. (Ibland frågar jag vad det är och vad det ska användas till och låtsas att jag förstår svaret) Jag brukar handla kläder och böcker, det är mitt område. Lite otacksamt dock, eftersom det sällan eller aldrig finns på önskelistorna och inte resulterar i några extatiska reaktioner direkt. Jag framhärdar dock, speciellt med böckerna eftersom ungarna annars bara skulle läsa Manga. Jag får dock säga till deras försvar att de gärna läser böckerna jag ger dem om de är hyfsat spännande; med en bokmal till mor så måste man väl bli LITE intresserad av böcker i alla fall.

I år hade jag, i enlighet med mina regler för det prylfria året, bara önskat mig upplevelser. På min önskelista stod det saker som massage, biobiljetter, konsertbiljetter, nerladdning av skivor m.m. Ett undantag gjorde jag för badskum och liknande; tyckte att det kunde gå under förbrukningsartiklar och det skulle ge barnen en möjlighet att köpa något till mig som de kunde ha råd med och som kan packas in i ett paket. Mycket trevliga klappar blev det: badskum med olika härliga dofter, bio, konsert (Björn Skifs på Cirkus i Stockholm, vilken nostalgitripp!), ett USB-minne med en älskad komediserie på som jag kan ha med på tjänsteresor eller se i lägenheten (vilken bra idé!), en marsipangris (måste räknas som livsmedel!), osv, osv. Jag är helnöjd!

Det bästa med julen kommer efter själva julen tycker jag. Det börjar på julaftonskvällen när gästerna gått. Då sjunker vi ner i soffan med julgodiset framdukat och tittar på en bra deckare och bara myser. På juldagen klär vi inte ens på oss utan hasar runt i pyjamas hela dagen, äter resterna av julmaten, ligger i sängen och läser, badar (med mycket badskum!), tittar på TV. En av årets bästa dagar helt klart! Förfallet fortsätter sedan i samma stil under hela julledigheten. En och annan promenad blir det men annars gör vi inte mycket nytta. Min diet har gått helt åt skogen, jag äter inte bara julmat utan stoppar i mig mängder av julgodis. Speciellt goda är mina egenrullade mandelmassebollar i fin, mörk choklad. Mums! Nästan lika gott är sonens corn-flakes-crisp i mjölkchoklad. Det känns helt OK dock, efter nyår ska det bli skärpning. Till dess säger jag som modellerna i sminkreklamen; ”För det är jag värd!”

Dubbla bon

2009-12-22T03:48:00.000-08:00

Nu har jag handlat för mitt presentkort jag fick av kollegorna. Det blev en jättegosig morgonrock! Varje gång jag tar på mig den så känns det som om jag hade svept in mig i en moln! Inte ett regndito utan snarare ett ulligt sommarmoln. Underbart!

Jag har berättat tidigare att maken och jag har fattat beslutet att leva var för sig ett tag. Det var inget roligt beslut men nödvändigt just då. Det har haft det goda med sig att vi kommit till insikt om att vi saknar varandra och inte är redo att ge upp vårt förhållande. För att inte hamna i samma sits en gång till ska vi nu prova att bo ihop igen på deltid och att regelbundet träffa ett proffs som kan hjälpa oss att få en bättre kommunikation sinsemellan. Det känns bra att ha kommit dithän och det medför att vi kommer att fira jul tillsammans och förhoppningsvis ha en riktigt god sådan! Barnen är glada och tindrar som barn ska så här års, och tomten är förhoppningsvis också nöjd! Hurra!

Rent praktiskt innebär detta att jag kommer att ha dubbla boenden, i alla fall ett tag framöver. Tidigare bodde jag två nätter i veckan i lägenheten och packade då en övernattningsväska varje gång som jag bar fram och tillbaka. Nu kommer jag att tillbringa mer tid i lägenheten den närmsta tiden, vilket gör att det förfarandet blir lite bökigt. Funderar nu på vad som är mest praktiskt. Ska jag fortsätta som innan, fast med en större väska? Eller ska jag göra det ”på andra hållet”, dvs. ha basen i lägenheten och packa en väska när jag ska till huset? Eller ska jag ha två likvärdiga boenden, med kläder på båda ställena och också tvätta på båda ställena? Tål att tänka på. Jag får väl testa mig fram och se vad som känns bäst och vad som funkar bäst rent praktiskt.

För att återgå till morgonrocken så kan man ju undra vad jag skulle med en sådan till. Jag hade ju redan en mysig fleece-rock. Jo, saken är den att morgonrocken tog en sådan väldig plats i övernattningsväskan. Morgontofflorna kan man kånka omkring på, de tar inte så stor plats och väger just ingenting. Men en hellång fleece-rock är stor som ett hus, även i ihoprullat skick. Den fick alltså inte följa med till lägenheten. Och utan en riktigt mullig morgonrock kan man ju inte leva!

House warming

2009-12-12T01:02:00.000-08:00

Nu var det länge sedan jag bloggade, jag får skylla på tjänsteresor igen samt besök från en utländsk delegation som tagit all min vakna tid. Häromveckan lyckades jag i alla fall spränga in en inflyttningsfest bland resorna! Det handlade om att kollegorna, på mer eller mindre finkänsliga sätt, hade hintat om att man borde ha ett litet house-warming party när man skaffar ny bostad. Denna utmaning måste naturligtvis tas på allvar och kvällens tema var: Hur många miljömuppar kan man trycka in i en liten etta? Det visade sig att det förmodligen är fler än man tror. Jag vågade, på grund av platsbrist, bara bjuda folk från min egen avdelning och sexton glada medarbetare hade hörsammat inbjudan. Det var med viss bävan jag ledde karavanen från arbetsplatsen till lägenheten men det var ingen fara alls. Med 29 kvadratmeter blev det riktigt gott om plats! Nästan två kvadratmeter per man! De flesta fick ståplats förstås men de verkade inte ta illa upp. För säkerhets skull hade jag bokat bord på puben tvärs över gatan, så efter en stunds minglande (!) och vinpimplande så ramlade vi ner för trapporna och tog plats. Det visade sig att puben nog inte var van vid att så många skulle äta på en och samma gång för det tog en EVIGHET innan alla hade fått mat. Några fick dessutom kall mat och fick skicka ut den i köket igen. Ingen succé alltså, men vi hade ganska trevligt ändå. I en sån här situation känner man sig en smula kluven; ska jag känna mig ansvarig och få dåligt samvete? Det var ju jag som bjudit in och var alltså värdinna? Fast det var ju restaurangen som gjorde ett dåligt jobb, inte jag. Hmm. Till mina kollegors heder ska sägas att de tog det hela med fattning och gott humör. Tack för det!

Kollegorna hade också hittat ett finurligt sätt att ge mig en inflyttningspresent. De gav mig ett presentkort! De rara människorna hade läst på min blogg om mitt besök på Åhléns och min vånda över en mössa och en pläd som jag så gärna ville ha men inte kunde köpa. Alltså fick jag ett presentkort på Åhléns! Man skulle nog kunna tycka att jag inte får handla för det men jag valde att gå på mina kollegors önskan och använda det. Fattas bara annat! Den fina mössan pryder alltså numera min skalle och den fula fleecemössan har förpassats till skamvrån. Pläden fanns tyvärr inte längre kvar men det visade sig att julklappen till medarbetarna på jobbet i år var just en pläd så det löste sig på ett elegant sätt! Det ger mig ungefär 200 kronor kvar på presentkortet som jag ska använda till något som jag gärna vill ha. När man har köpstopp så kan man njuta länge av en situation som tidigare gick en spårlöst förbi. Förr skyndade jag bara in på Åhléns eller var som helst och handlade snabbt, utan urskillning eller eftertanke. Nu stryker jag långsamt omkring i butiken och funderar länge och njutningsfullt på vad jag allra helst skulle vilja ha. Det är nästan den bästa biten!

Inbrott!

2009-11-29T11:21:00.000-08:00

Det har varit inbrott i vår sommarstuga! Jag var där häromveckan för att ta en promenad i skogen, leta svamp och fundera över min livssituation. Det var en fin dag, vindstilla och med den där klara höstluften som jag gillar så mycket. Jag vet inte varför folk tycker illa om hösten, den är fantastisk! Hur som helst så strövade jag ett varv runt den lilla sjön i sakta mak och spanade efter svamp. Det brukar kunna gå att hitta trattkantareller och efter tio år i trakten vet jag var jag ska titta. Denna gången var det emellertid som förgjort, inte en svampusling i sikte! Tre fattiga små svampar blev resultatet efter en dryg timmes promenad. Inte mycket till svampmacka, inte. Nå, jag bestämde mig för att inte hänga läpp för det utan ta mig bort till vår stuga och inta min lilla matsäck på verandan som jag planerat. Där kan man sitta länge och titta ut över sjön. När jag klev upp på verandan noterade jag genast att det saknades en liten glasruta i ytterdörren. ”Ånej, inte igen” tänkte jag, för vi hade inbrott för ett halvår sedan, då någon gick in och la beslag på vår motorsåg. Jag trodde dock inte att det var någon större fara, vi har ju inga värdesaker i stugan, inte ens en TV. När jag kom in såg jag att denna gången hade de inte varit ute efter att stjäla, denna gången hade de haft fest! Alla våra grejor låg utspridda på golvet, de hade hällt ut coca-cola på golvet, de hade tänt ett stort stearinljus och sedan eldat upp taklampan över det och, värst av allt, de hade gått loss på väggarna med en yxa! Jag gick runt i stugan och tittade på allt, konstigt nog utan att känna någon ting alls mer än ”jaha”. Tror det blev för mycket för mitt redan överfulla huvud, jag tog liksom inte in det. Funderade på att städa upp men det kändes inte lönt, kanske skulle de komma tillbaka redan samma kväll och festa loss igen? Efter ett tafatt försök att ringa polisen (”ni är nu nummer 17 i kön”) pluggade jag igen hålet i dörren med en trasa och åkte därifrån, som bedövad. Helgen efter åkte maken dit och städade undan och spikade igen dörren med en skiva.

Såna här händelser får en verkligen att fundera på både det ena och det andra. För det första undrar man ju vad för slags människor som gör sånt här. Vad tänker de när det håller på? Förstår de inte att det är någon annans älskade stuga som de förstör? Eller var de för fulla för att kunna tänka? (Makens whisky var urdrucken också). Hur mår de nu efteråt? Har de vett att skämmas? Jag hoppas det!

För de andra känns det som ett sådant otroligt intrång, även personligt. Att tänka sig främmande människor som rotar runt bland våra saker! Vi hade som sagt inga särskilda saker där, men det var VÅRA inga särskilda saker! Blotta tanken på att de kan komma tillbaka när som helst och göra om det får en att känna sig totalt maktlös. Vad kan vi göra åt det, 10 mil därifrån? Och är det ens lönt att renovera? Vem kan säga att de inte kommer tillbaka om några månader igen, med en ny skojig fest i sikte? För mig känns det lite grand som att stugan inte längre är min, den har tagits över av andra. Tänk om de kunde ha fattat det, de där oinbjudna festprissarna!

Uppkopplad

2009-11-26T12:13:00.000-08:00

Jag är ett tekniskt geni! Jag har installerat ett mobilt bredband och har nu alltså Internet i min lägenhet! För den mer tekniskt begåvade är detta förmodligen inget märkvärdigt men för mig! Efter uppmuntran från snälla kollegor travade jag iväg till Telia-butiken och tecknade ett sorts abonnemang för bredband. Med mig fick jag en mojäng som ser ut som ett något tjockare USB-minne. Väl hemma pluggade jag in mojängen i datorn, följde den mycket enkla manualen och vips var jag ute på nätet. Jag som trodde att detta skulle vara jättekomplicerat och inget jag skulle kunna klara av själv. Ikväll ska jag surfa på alla sidor man kan tänka sig och bara njuta av att äntligen vara uppkopplad.

Min Stockholmsresa är alltså avslutad och jag är hemma igen. På grund av köpstoppet och min flytt till egen lägenhet känns vistelserna i Stockholm nu helt annorlunda jämfört med förut. Innan har jag haft två huvudfokus vid sidan av jobbet när jag varit i huvudstaden. Det ena har varit shopping och det andra har varit att ha myskväll på hotellrummet med TV och godis. Då har jag verkligen njutit av min ensamma tid och av att kunna titta på TV helt själv utan att någon annan har lagt sig i programvalen eller haft synpunkter på godispåsen och dess innehåll. Nu kan jag inte shoppa och ensamma myskvällar kan jag ha när som helst. Vad ska man då göra på sin lediga tid? Promenad på Djurgården? Bio? Båda lät ganska bra men kyla och kvällströtthet satte stopp. Det blev tyvärr ett besök på Åhléns när jag hade en timme att slå ihjäl mellan två möten och det höll på att bli mitt fall! I flera år har jag letat efter en snygg mössa att ha på mig utan att lyckas hitta något jag gillat. Alltså traskar jag runt i en ganska missklädsam men skön och varm fleece-mössa. Naturligtvis hittade jag nu en mössa på Åhléns som såg snygg ut och kunde inte låta bli att prova den. Den var jättefin! Hur jag än vände och vred på huvudet så kvarstod faktum; den var hur snygg som helst! Precis en sådan jag letat efter. Det blev en svår stund. Riktigt svår. Jag överlade med mig själv och hittade minst 18 anledningar till varför jag skulle köpa mössan trots köpstoppet. Lyckligtvis sansade jag mig efter en stund, satte på mig den fula fleecemössan igen och lämnade affären, svärandes över mitt idiotiska köpstopp. Aldrig mera ska jag gå in i en affär för att fördriva tiden, hellre fryser jag ändan av mig ute på gatan!

Nätbrist

2009-11-24T01:39:00.000-08:00

En sak som jag verkligen saknar i min lägenhet är internet! Det finns helt enkelt inte vilken känns som rena stenåldern. Först tänkte jag att det var onödigt, jag har ju tillgång till internet hela dagarna på jobbet och om det krisar när jag är ledig kan jag cykla bort till biblioteket. Men jag har upptäckt att jag saknar det där slösurfandet. Ni vet när man bara sitter och leker lite, kollar mejlen, lyssnar på en favoritlåt på Spotify, kollar en kul grej på Youtube, googlar på något man vill veta mer om. Inte nödvändigt alls men trevligt! Dessutom går detta internet-vacuum ut över mitt bloggande som nu sker mer sällan än innan. Det blir väl till att skaffa ett mobilt bredband eller vad det heter. Nästa vecka är det årsmöte i min bostadsrättsförening, jag ska gå dit först och fråga om det möjligtvis är någon gemensam internetlösning på gång, annars får jag väl kavla upp armarna och fixa det. Bra kvinna reder sig själv, liksom (men hur sjutton vet man vad man ska ha?). Nyttigt för mig som i nästan 20 år haft en helpdesk därhemma i form av maken. Dags att bli vuxen?

Just nu befinner jag mig på tjänstresa/semester i Stockholm. Möte om internationella kommunala partnerskap hela dagen igår och idag är jag kompledig. Ska träffa olika kollegor/goda vänner för en fika och sedan på middag ikväll. Det ska bli trevligt! Det är trevliga människor från andra städer än Malmö som först har varit kollegor i internationella projekt och med tiden blivit goda vänner. (Jag har en hemsk känsla av att jag är en patetisk figur, jag umgås nästan bara med folk som jag träffat i jobbet.) Det blir nog både jobbsnack och en hel del skitsnackande skulle jag gissa. Jag älskar att träffa folk på det viset; ute på stan, på fik eller restaurang. Ingen har behövt fixa mat, ingen ska diska (ingen av oss alltså). Man bara sitter och hänger och snackar och tittar på folk, underbart! Jag börjar tro att det är det som är meningen med livet; att hänga med sina vänner!

Dammråttor

2009-11-17T10:59:00.000-08:00

Igår gav jag upp tanken att hitta en begagnad sopborste och köpte en ny. Trots ett antal rundor på Myrorna och liknande ställen har ingen begagnad borste synts till. Kände att dammråttorna höll på att ta över min lilla lya; det var helt enkelt dags att slå tillbaka. Annars kunde jag ju gjort som den där killen på Blocket som sålde sina dammråttor; ”20 kronor styck, tre för 50” eller hur det var. Skitkul! När jag ändå var igång så slog jag till på en gummiskrapa till duschen också. Vilken skillnad det blev, både i duschen och på golvet! Jag får väl kanske inse att det är mycket begärt att inreda en hel lägenhet, om än liten, med 100% begagnat.

Jag har stött på ett litet belysningsproblem. Mina fina gamla lampor som jag köpt i små loppisaffärer i kvarteren gick inte att koppla in. Ojordade stickproppar mötte jordade urtag och kärlek uppstod inte! Jag fick leva i mörker ett tag medan jag grubblade över en lösning. Till sist ryckte Åsa in. Igen! Under hennes tålmodiga vägledning (avbruten av lite mindre tålmodiga utrop typ: ”Du är ju kass på riktigt!”) lyckades jag byta ut stickpropparna mot nya, jordade, och nu lyser det så hemtrevligt i vrårna. Det bästa är att jag kan läsa i sängen! Tänk att man kan bli så glad för en läslampa!

I helgen gjorde jag min första insats som helgmamma. Insåg att det är en dyr verksamhet. Om man bor i ett hål i väggen som jag gör kan man ju inte bara sitta där och knö med tre barn + en flickvän. Man måste göra något! Och allt som barnen tycker är kul kostar pengar. Således gick vi först på bio med tíllhörande popcorn och läsk. Sedan skulle vi äta och eftersom jag vägrade att gå på Mc Donalds för 314:e gången så hamnade vi på TGIF (Thank God It’s Friday). Det ser billigt ut men är det inte! Sedan tog vi en tur till godisaffären, det var ju faktiskt lördag. Efter detta frossande åkte de stora barnen hem, medan den minste åkte med mig till lägenheten för att sova över. Vi hade en mysig kväll i min sköna soffa med godis och Körslaget på TV. På söndagen stack han och jag iväg igen, denna gång till bowlinghallen. Där kunde jag konstatera att bowling är populärt bland helgföräldrar; vart jag tittade såg jag ensamma pappor med barn (Var är mammorna? Är det de som har ungarna i veckorna?) Som tur var hade jag några fribiljetter till bion, annars hade detta lilla helgäventyr kostat ca 1700 spänn! Nu blev det något billigare. Några helger till så går jag i konkurs! Tur i alla fall att upplevelser är OK på mitt köpfria år!

Flyttlass

2009-11-10T02:34:00.000-08:00

Maken och jag har tyvärr fattat det nödvändiga beslutet att ta en paus från vår relation och separera på prov ett tag. Av hänsyn till min familj kommer jag inte att gå närmare in på detta här utan nöja mig med att kommentera saken ur ett köpstoppsperspektiv. Det kan komma att innebära att jag framstår som helt känslolös. Naturligtvis är detta ledsamt för alla parter, även för mig. Jag tar dock risken att framstå som ett monster, jag vill inte hänga ut maken eller barnen på en blogg till allas beskådande.

Rent praktiskt innebär det att jag kommer att bo i min lägenhet på heltid ett tag framöver. Ett heltidsboende kan, i jämförelse med ett deltidsdito, innebära ökade krav på bekvämlighet, vilket i sin tur kan innebära behov av fler inköp. Jag har bara hunnit vara heltidsboende i lägenheten ett par dagar och kan konstatera att det största problemet egentligen är förvaring. Heltidsboende kräver helt enkelt mycket mer attiraljer än ett par nätters övernattning i veckan. Här blir det alltså nya utmaningar; att förvara saker på ett smart sätt förstås men kanske först och främst att försöka använda mindre grejor i min vardag! Mindre kläder, mindre husgeråd osv. För att inte tala om att jag hela tiden måste rensa och plocka undan, annars drunknar jag! Barnen kommer förstås att hälsa på mig i lägenheten och i alla fall den minste kommer att sova över på helgerna, vilket ökar på röran, men det känns naturligtvis inte viktigt i sammanhanget. Ju mer jag får vara med barnen, desto bättre! Jag får väl åka till Myrorna igen och spana efter någon mer byrå.

IKEA-feber

2009-11-07T10:09:00.000-08:00

Idag har jag varit på IKEA. Nej, jag köpte inget till mig själv eller lägenheten men det var frestande. Jag var där av två anledningar, dels att köpa påslakan till mellansonen som behövde nya och dels för att kolla in det nya varuhuset som lär vara ett av Sveriges största. Efter flytten ligger IKEA dessutom väldigt nära där vi bor, vilket förstås är bekvämt. Dumt nog hade jag glömt hur det är att besöka IKEA en lördagseftermiddag. Kaos är vad det är! Folk överallt och alla rör sig i slow-motion så det är helt omöjligt att ta sig fram. Långa köer och gallskrikande barn (varför tar folk med sig barnen på IKEA överhuvudtaget? Låt dem slippa!). Efter ett tag är man svettig och illamående och nära nog apatisk. Innan apatin slog till så hann jag dock förälska mig i en mjuk röd pläd som hade passat perfekt i lägenheten. Tänk så skönt att breda den över mig när jag sjunkit ner i den mjuka soffan! Och vilken fin mörkröd färg! (Jag är rödoman, gillar allt som är rött. Spelar ingen roll om det är en visp eller en brevlåda, har det den rätta djupröda färgen vill jag ha det!). Jag stod och strök med handen en stund över pläden och sökte i min hjärna efter anledningar att frångå mitt köpstopp. Efter ett tag fick jag dock inse att det fanns ingen vettig anledning alls och skiljas från min pläd. Snyft! Kanske finns den kvar i vår när köpstoppet upphör. I så fall är jag förlorad när vi möts igen.

Besöket på IKEA fick mig att fundera över det renoverings- och uppiffningsraseri som tycks råda för tillfället. Alla man känner håller på och fixar med sina hus och lägenheter. Jag kan inte minnas att jag hört någon säga att de är nöjda med hur det ser ut hemma. Varför detta maniska behov av att ständigt förändra och fräscha upp? För inte är det väl så att vi verkligen behöver hålla på så här? Alla jag känner har väldigt trevliga hem, som i mitt tycke duger utmärkt som de är. Är det en tävling där man måste hävda sin position? Eller gör man det för sin egen skull? Försöker vi rentav fylla något inre hål som vi inte klarar av att fylla på något annat sätt? Något skaver på insidan och det enda man kan göra är att sätta upp en fondtapet. Det är ju inte ovanligt att folk kastar ut inredning och möblemang som hade funkar fint i många år till. Bara för att de ”känner för något annat”. Det funkar ett tag och sedan börjar något skava igen. Då byter man ut köksinredningen och det känns genast bättre! Tills det är dags igen. Kanske receptet för mindre resursslöseri är gratis terapi åt folket?

Köpfeber

2009-11-04T18:32:00.000-08:00

Ironiskt nog präglas mina dagar just nu av shopping. Det handlar om att hitta nödvändiga saker till lägenheten. Min idé om att allting ska vara begagnat har funkat riktigt bra, hittills har inga nya prylar kommit över tröskeln med undantag av en handdukshängare till badrummet (det blev för opraktiskt att ha handdukarna liggande på golvet och jag hittade ingen begagnad som funkade utan att borra hål i det nya fina kaklet). Nu har jag hittat det mesta jag behöver för att kunna leva ett drägligt liv och allt som är inköpt har fyndats på Blocket eller på lokala loppisar. Det har blivit en soffa, ett soffbord, en säng, ett matbord, en byrå, några lampor och lite husgeråd. Några stolar och en gammal fåtölj har jag tagit med hemifrån. Mer behövs i stort sett inte för att klara det dagliga. Det som är kvar nu är mest sådant som är lite svårt att hitta begagnat, men jag ger mig inte, förr eller senare dyker det upp. Jag tänker då på en dörrmatta (att torka av skorna på när man kommer in), en sopborste med skyffel (dammsugare verkar onödigt till 29 kvadratmeter) och en gummiskrapa till duschen. Jag har s.k. stockholmsdusch, vilket innebär att hela badrummet är totalt översvämmat varje gång jag duschat. Än så länge funkar mina fötter som gummiskrapa, jag känner mig lite som Pippi Långstrump när hon skurar köksgolvet.

Sängen inköptes på Blocket för ett par dagar sedan. Äntligen slipper jag ligga på en madrass på golvet, det var inte så bekvämt. När det var dags att åka och hämta den så ställde min vän och kollega Åsa upp som bärhjälp och moraliskt stöd. Jag insåg ganska snart att sängen var både större och tyngre än jag trodde men med hjälp av säljaren och hans fru lyckades vi baxa upp den på taket till den medhavda bilen. På vägen in till stan uttryckte jag mina tvivel på att vi två fruntimmer skulle lyckas få upp den för fyra trappor utan hiss men Åsa var kolugn och tyckte att det grejar sig. Väl framme vid lägenheten förstod jag varför. Jag upprepade mitt mantra: ”det går inte”, men Åsa kvittrade bara: ”Vänta lite; det här fixar jag”, och försvann in på puben tvärs över gatan. Två sekunder senare (kanske lite längre, men inte mycket!) kom hon ut igen med en snygg kille i släptåg. Innan jag hann blinka hade hon och killen fått ner sängen från bilen och burit den fyra trappor upp. Efter kom jag, släpandes på bäddmadrassen (med stort besvär, pinsamt nog). Det enda Åsa sade efteråt var att hon var lite besviken på killarna på puben, hon hade tänkt sig att ragga upp två stycken så att hon slapp bära själv, men de andra barhängarna hade varit mesiga och skyllt på ryggont. Typiskt Åsa, hon kan fixa vad som helst! Den snälle killen försvann in på puben igen med ett lyckligt smil (Åsa har den effekten på killar) efter att ha blivit lovad en öl lite senare. Tack Åsa, vad skulle jag göra utan dig!

Anskaffandet av lägenhet och grejor till den har lärt mig något om vad man egentligen behöver för att kunna leva ett gott liv. I min gamla tillvaro hade jag åkt ut till IKEA och köpt en förskräcklig massa saker, alla nya och en del onödiga. Nu har jag istället rotat runt på loppisar och surfat på Blocket och valt ut några få godbitar. Jag har förstått att man behöver mindre än man tror för att klara det dagliga. Jag har också insett charmen och skönheten hos gamla grejor. Ta min golvlampa till exempel, som jag köpte av en dam på en lokal loppis för 200 kronor. Varje gång jag kommer in i lägenheten så är det den jag ser först och jag bli lika glad varje gång. Den är så fin! Dessutom vet jag att den har en historia; den har lyst i många år innan den kom till mig, hos någon annan som säkert också tyckte den var fin. Nu får den åldras med behag hemma hos mig, jag släpper den aldrig!

Halvvägs!

2009-10-31T02:58:00.000-07:00

Häromdagen konstaterade jag att jag faktiskt nått halva vägen på mitt köpstopp, rent tidsmässigt alltså. Kanske dags för en liten halvtidsavstämning. Hur har det gått? Hur känns det? Har jag blivit en ny människa?

Ja, jag får nog säga att jag tycker att det har gått ganska bra. Visst har det blivit några avsteg under vägen, men inte många och inte utan en god anledning enligt min mening. Det jag köpte mest av före köpstoppet var kläder, smycken, böcker och tidningar. Med undantag för de kläder jag var tvungen att köpa när jag blev av med bagaget på senaste tjänsteresan så har jag inte köpt några kläder alls. Detsamma gäller smycken och böcker. Precis i början av köpstoppet köpte jag några grejor till kajaken (den inköptes någon månad före köpstoppet och hade inte kommit i vattnet än) som jag upptäckte att jag behövde ha för att kunna paddla. Alternativet hade varit att låta kajaken ligga oanvänd ett helt år och det kunde jag bara inte förmå mig till. Sedan har jag köpt grejor till min nya lägenhet men bara husgeråd och möbler som varit absolut nödvändiga och inget nytt, bara begagnat. Undantaget var förstås fotona som jag köpte i Shanghai, aja baja (De sitter nu på väggen i lägenheten och är jättevackra!). De får nog sägas vara min enda riktiga ”synd”, trots att snälla vänner hävdar att de är en konstupplevelse och ingen pryl. Annars har jag klarat mig bra och jag är nöjd och ganska stolt över mig själv. Tidningar får jag köpa och det gör jag fortfarande i ganska stor mängd, men min ambition var att rensa ut de ytligaste mode- och skönhetsblaskorna och köpa tidningar som fokuserar mer på hälsa och relationer. Det har jag gjort, t.ex. Femina och Damernas värld har åkt ut och PS! och Leva har kommit in. Kvar finns sedan innan Tara, Topphälsa och Kattis & Co. De sistnämnda är inte helt befriade från ytliga inslag, men de innehåller en hel del bra grejor tycker jag.

Det har överlag gått lättare än jag trodde, jag har inte ens varit nära att fuska utan det har känts OK att avstå. I början var jag livrädd att så mycket som titta i ett skyltfönster för att inte tala om att gå in i en affär, trodde att jag inte skulle kunna stå emot suget. Nu traskar jag glatt in på t.ex. Åhléns för att köpa schampo och kan till och med ta en sväng runt i affären och bara titta. Jag noterar att jag ser fina saker som hade varit roliga att ha men det är liksom inte aktuellt, det gäller inte mig. Har jag blivit ”avprogrammerad”? Har köpsuget verkligen försvunnit eller i alla fall dämpats betydligt? Ja, det känns så, men sanningens minut kommer egentligen inte förrän köpstoppet är slut och det är fritt fram igen. Hur kommer jag att bete mig då? Förhoppningsvis kommer jag att shoppa med måttlighet och på ett mer planerat och medvetet sätt. Inte så mycket onödigheter bara för att det är kul och inte så mycket nya prylar utan mer begagnat.

Det här halvåret har fått mig att inse skillnaden mellan det faktiska behov som uppstår i en särskilt situation i vardagen där jag saknar något och det inbillade behov som uppstår när jag ser något fint i en affär och ”vill ha”, trots att jag aldrig saknat det förut. Ett faktiskt behov kan vara när jag upptäcker att något jag använder har gått sönder och inte kan lagas eller när jag packar inför en tjänsteresa och kommer på att jag faktiskt saknar ett klädesplagg som hade behövts i en specifik situation. Den sortens behov kommer jag att tillfredställa i framtiden när köpstoppet har upphört. Dock kommer jag förhoppningsvis välja att köpa begagnat eller miljöanpassat om möjligheten finns/ekonomin tillåter. Det är det inbillade behovet jag hoppas att jag blivit av med eller i alla fall dämpat när det här året är slut. Att det försvunnit helt är nog orealistiskt att tro men jag ska verkligen försöka att inte ge efter för det så ofta. Jag har ju märkt en viktig sak under det gångna halvåret och det är att saker som jag förr köpte för att jag absolut ”måste” ha dem, har jag nu glömt bort några dagar efter att jag sett dem. De var alltså inte viktigare än så. Det ska jag försöka komma ihåg!

Shopping med förhinder

2009-10-25T12:42:00.000-07:00

Fortsättning från gårdagens inlägg kommer här:

När jag landade på Dalamans flygplats i Turkiet blev jag stoppad av en tjänsteman som ville ha tag på alla som kommit från Johannesburg. Vårt bagage skulle levereras i en annan terminal. Jag försökte säga att mitt bagage var borttappat, men hon påstod envist att de hade mitt bagage och att jag nu skulle få det. Då tändes ett litet hopp; kanske hade hon rätt, kanske hade de lastat om mitt bagage i Istanbul i alla fall och det var därför det inte dök upp på bandet. Jag följde med tjänstemannen och några andra resenärer som rest från Johannesburg till utrikesterminalen för en ny väntan vid bagagebandet. Allas bagage dök upp, utom mitt, naturligtvis. Det blev till att fylla i blanketter igen! Sedan började nästa projekt: att hitta min utlovade skjuts! Frågan var ju nu om chauffören fanns vid inrikes- eller utrikesterminalen. Strängt taget var detta en inrikesflight, men jag kom ju från utlandet från början; hur hade chauffören tänkt? Och hade han/hon orkat vänta medan jag krånglade med bagaget? Efter letande vid båda terminalerna fick jag inse att ingen chaufför fanns någonstans. Några bussar fanns inte heller, så det blev till att ta taxi. Ca 700 spänn kostade det, vilket kan tyckas dyrt, men å andra sidan var det en resa på ungefär 1,5 timme så det kändes rätt OK.

Väl framme visade det sig att hotellet var a) tämligen sunkigt och b) låg i ett industriområde i utkanten av stan. Inte så kul! Dock låg det granne med en outlet dit jag genast styrde kosan för att fixa lite kläder och toalettartiklar (känns detta bekant?). Vid det här laget hade jag alltså varit på resande fot i ett dygn och var inte på topp. Kände mig snurrig av sömnbrist och synnerligen ofräsch. Det enda jag ville var att ta en lång dusch och sedan sova en stund före middagen. Hade inga större förhoppningar om att få tag på något vettigt i klkädväg men lyckades faktiskt hitta en topp jag kunde ha till middagen och en klänning att ha på konferensen nästa dag. Dock hade de varken underkläder eller toalettartiklar. Jag återvände till hotellet med mina fynd och gjorde mig redo för en tur med taxi (igen) in till den lilla stadskärnan, som låg kanske 10 minuter bort med bil. Då drabbades jag av den turkiska hjälpsamheten! Jag tror att jag har berättat om den innan, den är charmerande men ställer ofta till besvär och den är svår, för att inte säga omöjlig, att värja sig mot.

Det började med att jag helt oskyldigt frågade i receptionen om de kunde ringa efter en taxi eftersom jag ville åka in till staden. Personalen i receptionen kunde ingen engelska (inget ovanligt på hotell på landsbygden eller i mindre städer) men ordet taxi uppfattades i alla fall. Dock ringde de ingen taxi utan istället den engelsktalande värden för konferensen som bodde på samma hotell. Han kom då genast nedstörtande i receptionen och ville hjälpa till. Jag förklarade igen att jag bara ville ha en taxi för att åka in och handla eftersom jag blivit av med mitt bagage. Han ringde då inte heller till taxi utan till min kontakt på kommunen och bad henne om hjälp. Hon meddelade att hon gärna skulle komma om en timme och köra mig in till stan och ”hjälpa mig” med shoppingen. Detta var det sista jag ville så jag tackade så mycket men sa att jag inte ville vänta utan ville åka nu och att jag gärna tog en taxi. Nytt konfererande mellan mina hjälpare och sedan kom ett nytt besked: en chaufför från kommunen skulle komma inom kort och köra mig. Jag orkade inte protestera utan satte mig snällt ner för att vänta. Efter en halvtimme (!) kom det en bil och hämtade mig. Chauffören som inte heller kunde ett ord engelska fick instruktioner från konferensvärden och sedan bar det iväg. Jag hade sagt till värden att jag bara ville bli avsatt i stan och sedan ta en taxi hem, men så lätt skulle jag inte komma undan! Nu blev jag körd till en affär med damunderkläder (tantdito!) där jag blev insläpad av chauffören som själv följde med in för att se att jag fick det jag behövde. Efter en del fnissande från personalen lyckades de gräva fram ett par gigantiska vita tanttrosor som de stolt höll fram för beskådande. Jag nickade trött och köpte två stycken, mest för att komma ut därifrån. Mäkta belåten lotsade chauffören ut mig igen. Jag tackade så mycket och försökte ta mig loss för att göra resten av inköpen själv innan jag tog en taxi hem igen men min hjälte ville inte höra på det örat. Han viftade in mg i bilen igen och satte fart. På väg till en ny affär tänkte jag smått apatiskt men icke, efter en stund märkte jag att vi var på väg tillbaka till hotellet. Men jag hade ju inte handlat färdigt! Jag försökte protestera men det var lönlöst. Jag skrek förtvivlat: ”not hotell, city centre!” men han nickade bara glatt och ökade farten. Efter 10 minuters färd var jag tillbaka på hotellet, fortfarande utan toalettsaker, men ännu tröttare än innan. Chauffören var mycket nöjd med att ha utfört sitt uppdrag och hjälpt den utländske gästen att handla. Själv var jag nära ett sammanbrott. Rasande stegade jag fram till receptionen och röt ”TAXI” så att den lille mannen bakom disken hoppade högt. Inom två minuter var taxin där och jag började om igen. Denna gång fick jag dock göra på mitt eget vis. Jag köpte mina toalettsaker, strosade lite och satt mig slutligen på ett café och tog en glass i solen. Sedan tog jag en taxi tillbaka till hotellet och tog en dusch. Iförd rena nya kläder skred jag sedan ner i receptionen för att gå ut och äta middag med de andra konferensdeltagarna. Fortfarande väldigt trött men ren, fräsch och LUGN!

Med lätt bagage

2009-10-24T13:31:00.000-07:00

Efter två veckors tjänsteresa är jag nu hemma igen. Fast det egentligen går alldeles utmärkt att blogga även på tjänsteresor så blir det liksom bara inte av. Den tid jag har ”ledigt” (oftast 1-2 timmar mellan dagens program och middagen) går åt till att kolla mejlen och försöka stöka undan det viktigaste så att man inte ska ha berg av jobb som väntar när man kommer hem. Jag har ju två andra projekt som inte får försummas bara för att jag är bortrest + diverse annat småplock som hela tiden dyker upp. Bloggandet får alltså vänta tills jag kommer hem. Denna gång har två tjänsteresor flutit samman till en och jag har dessutom passat på att ta lite ledigt emellan så det blev två hela veckor i sträck, ovanligt länge alltså, för det mesta brukar det bli en vecka + någon helgdag.

Den första veckan tillbringades på projektmöte i Namibia, vilket sedan följdes av en tre dagars ledighet med safari i Etosha, nationalparken i norra Namibia. Sedan åkte jag direkt till Turkiet för att delta på en konferens om miljöteknik. Det som var lite speciellt med denna resan, förutom att den blev så lång, var att jag lyckades bli av med mitt bagage. Två gånger! De är kända för att göra av med bagage i Johannesburg, där vi mellanlandar, och den här gången var siktet tydligen inställt på min väska. Jag landade alltså i Namibia utan bagage. Det blev till att bryta köpstoppet och gå ut och shoppa, kläder och toalettsaker. Jag shoppade för en dag i taget, i hopp om att bagaget skulle uppenbara sig och si, på tredje dagen kom det! När jag öppnade väskan kunde jag konstatera att det inte bara är jag som gillar dyr, mörk choklad, för någon hade lagt beslag på de chokladkakor jag hade packat ner! (Jag har alltid med mig choklad när jag reser så att jag kan belöna mig med några bitar på kvällen; det smakar mums och håller mig borta från smågodis). Annars var allting intakt och jag fick uppleva den sanna anspråkslösa glädjen över saker som rena underkläder och en hårborste, sådant som man ju inte funderar så mycket på annars.

På vägen till Turkiet var det dags igen! Jag hade fått besked redan vid incheckningen att jag skulle hämta ut bagaget vid mellanlandningen i Istanbul och sedan checka in både mig och väskan igen. Detta bekymrade mig en smula eftersom jag hade väldigt tajt med tid mellan flighterna. I Istanbul skyndade jag mig alltså av planet och genom passkontrollen för att sedan återigen stå där vid bagagebandet och glo som en idiot: ingen väska! Sedan följde en frustrerad halvtimme där jag skickades mellan flygbolag som skyllde på varandra medan minuterna tickade iväg. Jag blev argare och argare och pekade på klockan och försökte förklara att jag hade ett flyg att passa. När det var 20 minuter kvar tills mitt plan skulle gå hade jag gett upp. Då tittade en turkiskt tjänsteman på mig och sa: men ska du flyga NU? Du kommer att missa ditt plan! Jag nickade trött och sedan blev det fart. Hon rev blanketten som jag just fyllt i och sa åt mig att jag kunde fixa det vid slutdestinationen istället. Jag slet åt mig mitt handbagage och sprang genom hela inrikesterminalen, sedan genom hela tunneln mellan terminalerna och in på utrikes. Väl där flåsade jag fram till incheckningen (där de förnumstigt påpekade att man ska checka in senast 45 minuter innan avgång, det enda som hindrade mig att ge damen bakom disken en snyting var tidsbrist), trängde mig sedan i kön till säkerhetskontrollen och kastade mig ut till gaten som redan var stängd. Där stod dock en stressad man som tog emot mitt boardingkort och släppte på mig på bussen. Ca 2 sekunder efter att jag kastat mig in körde bussen ut till planet. Där satt jag sedan i min stol, genomsvettig, arg och trött och visste att jag än en gång skulle anlända utan bagage. Denna gången i en liten håla i Turkiet med begränsade möjligheter att hitta något snyggt att ta på mig!

Fortsättning följer…

Att sjunka ner

2009-10-08T13:49:00.000-07:00

Jakten på begagnade, nödvändiga prylar till lägenheten går vidare. Nu har jag köpt en soffa på Blocket! Efter en tids letande hittade jag soffan med stort S. En snygg grå sak som såg mjuk och gosig ut. När det visade sig att ägaren bara bodde ett stenkast från lägenheten så var det så mycket bättre. Fick med mig den tålmodige maken och en muttrande tonårsson som bärhjälp. Och som de bar! Det visade sig att ägaren till soffan bodde fem trappor upp utan hiss! Med hjälp av den stackars ägaren, en glad dansk som förmodligen ångrade vad han gett sig in på, bars soffan fem trappor ner, tvärs över den stora brusande Amiralsgatan (till tonåringens stora förtret, det var PINSAMT att bära omkring en soffa så att alla såg) och sedan fyra trappor upp utan hiss. De hjältemodiga bärarna huffade och puffade men kämpade på. Sist kom jag och tioåringen med soffkuddar och soffben. De sistnämnda fick vi skruva av för att överhuvudtaget få ut soffan från det lilla vindskyffe den kom ifrån. Snacka om att jag var nervös för att vi inte skulle få in soffeländet genom dörren till min lägenhet, men det gick som en dans, turligt nog. Annars tror jag mina bärare hade lämnat den där i trapphuset för evigt, som ett monument över mitt habegär och min dåliga planering.

Nu står soffan på plats och den är underbar. Fast värdelös! Den är alldeles för skön! Den inte bara ser gosig ut, den är otroligt mjuk och skön. Utan tvekan den skönaste soffa jag haft. Två kvällar har jag spenderat i den med målsättningen att se på TV. Omöjligt! Jag sjunker ner i soffan, somnar omedelbart och missar varenda program! Sedan vaknar jag mitt i natten och undrar vad som hände.

Nu återstår bara att hitta en lika skön säng så att jag slipper madrassen på golvet. Sedan kommer jag att tillbringa min tid i lägenheten i total medvetslöshet!

Som snutet ur näsan

2009-10-03T07:28:00.000-07:00

Eftersom jag har köpstopp blev det ju lite problematiskt med att införskaffa nödvändiga grejor till den nya lägenheten. Hur ogärna jag än vill bryta mot mina egna regler så måste jag ju ändå ha saker som lite husgeråd, en säng, ett bord, lampa osv. Jag bestämde mig för att bryta köpstoppet men bara köpa det nödvändigaste och så mycket som möjligt begagnat (helst allt!). Bara grejor till lägenheten såklart, jag ska inte börja fuska och handla massa annat!

Sagt och gjort, jag började med att besöka en liten affär inne i stan i närheten av jobbet. Den hette något i stil med ”Antikt och kuriosa”. Det var helt fel upptäckte jag snabbt. De hade otroligt fina grejor, gamla kultserviser från 50-talet, fina kristallkronor osv. Men vilka priser! Det var säkert prisvärt men alldeles för mycket för min magra budget. Jag fastnade för en servis som var otroligt charmig men när det visade sig att tallrikarna kostade 150 kronor styck så lade jag ner den. Snyft! Jag bestämde mig för att hitta de mer renodlade loppisarna, där priserna passar min plånbok bättre.

Första anhalten var Myrorna där jag hittade en hel del. Det blev Myrorna gånger två faktiskt eftersom det finns två butiker ganska nära varandra inne i stan. Resultatet var inte alls dumt! Vispar och slevar, skålar, assietter, kastruller m.m. samt ett fint litet soffbord. Alltsammans för bara ett par hundra! Dagen efter, dvs idag, rände jag iväg till en annan loppis där folk kan hyra bord och stå och sälja sina egna prylar. Där hittade jag jättefina bestick för 1 krona styck! Dessutom stötte jag på en likadan gammal golvlampa som mina föräldrar har och som jag tycker så mycket om. 200 kronor! Jag prutade en femtilapp men borde nog ha prutat mer för det gick alldeles för lätt. Jag har en del att lära innan jag kan kalla mig loppisräv, det är tydligt.

Jag har alltså upptäckt en ny värld! Loppisvärlden! På bara två dagar har jag blivit en inbiten loppisentusiast, ständigt på jakt efter fynd. Eftersom utbudet hela tiden förändras på en loppis så tar det roliga aldrig slut, varje gång man går dit kan man hitta nya fina saker. Jag får nog hålla hårt i mig själv för att inte glömma bort löftet om ”bara det allra nödvändigaste”. Lyckligtvis återstår det dock några saker som tillhör den kategorin så jag kan fortsätta mitt sakletande ett tag till. Jag har t.ex. fortfarande inga stora mattallrikar, inga glas, ingen stekpanna och inget litet slagbord att äta mina måltider på (och som kan fällas ut när jag får gäster). Jag har inte heller någon säng eller soffa, bara en madrass och en fåtölj. Jakten går vidare!

Inflyttad

2009-10-01T09:22:00.000-07:00

Nu har jag fått min lägenhet och sovit första natten där! Igår fick jag nycklarna och var naturligtvis tvungen att genast ”flytta in”. Det var med en viss bävan som jag låste upp dörren för första gången, tänk om jag mindes fel och lägenheten inte var så fin som jag kom ihåg den. Kanske hade jag skönmålat den i min längtan efter ett eget bo? Men nej, när jag klev in såg jag med en gång att den var precis så fin som jag kom ihåg. Designmöblerna från pimparfirman var borta men det spelade ingen roll. Den är gammal men varsamt renoverad på ett charmigt vis. Den är liten och mysig men ändå ljus. Perfekt! Vita väggar och ett gråmålat brädgolv. Litet kök men jättefräscht. Jag släpade in en madrass, lite sängkläder och några stolar för att återvända på kvällen med några väninnor som skulle hjälpa mig att släpa upp en större fåtölj.

När jag återvände med vännerna insåg jag att jag glömt en viktig sak. Ljus! Jag hade inte tagit med någon lampa! Och jag som skulle visa min fina lägenhet. Vi såg inte ett smack! Efter en stund insåg vi att det faktiskt fanns ljus på toaletten och i garderoben så att vi i alla fall fick ledljus. Efter att kompisarna prisat lägenheten i alla tonarter (såklart, detta är riktiga VÄNNER!) så satte vi oss på varsin stol i det tomma, halvmörka rummet och knaprade i oss lite snacks som jag köpt på vägen. Mitt första partaj! Mina första gäster!

När gästerna hade gått kröp jag ner under mitt täcke på madrassen och låg där och bara tittade. Eftersom lägenheten ligger så högt upp så såg jag bara himmel och träd genom fönstret. Gatljuset sken in och bildade mönster på det gamla brädgolvet. Jag var så larvigt lycklig att jag nästan bölade. Min egen vrå! Äntligen!

I köptagen

2009-09-27T10:16:00.000-07:00

Nu har jag gjort det! Köpt en lägenhet alltså! Efter att ha förlorat budgivningen på drömlägenheten och efter att ha insett att jag inte har obegränsade resurser att klara läget när räntorna höjs igen så beslöt jag mig för att tänka om. Istället för att bo i Slottstaden, den fina (och dyra!) stadsdelen nära havet och parkerna där jag haft fyra lägenheter under min ungflickstid, så har jag valt att ha mitt delsbo på Möllan, mitt i stan. Där är det billigare att bo och också mera utmanande. Nu får jag chansen att lära känna en ny del av stan och dessutom en av de mest spännande delarna. De som känner till Möllan vet att området tidigare var ansett som ett område med stora sociala problem, men på senare år har detta börjat förändras. Idag är Möllan ett område där de små invandrarbutikerna trängs med mysiga caféer och musik-klubbar. På torget blomstrar torghandeln, här kan man köpa fräscha grönsaker och frukt och bär för en spottstyver. De som bor på Möllan nuförtiden är till stor del ungdomar, många av dem med ett stort kultur- och miljöintresse. En del spår att nästa steg för Möllan är att lyxrenoveringen tar vid och att det blir ytterligare ett strömlinjeformat område för den övre medelklassen. Jag hoppas de har fel!

Min lägenhet är pytteliten men ändå ljus och riktigt fräsch. Den ligger fyra trappor upp med fönster mot gården så det är lugnt och fridfullt. När jag tittade på den så var den pimpad av någon inredningsfirma och jättefin. Det blir väl inte riktigt den looken när jag flyttar in med mina loppisfynd men det får duga. Redan på onsdag får jag den och vill naturligtvis genast provbo. Lite spartanskt lär det bli i början, jag har inte ens en tallrik att äta på!

När jag skriver detta är jag nyss hemkommen från en tjänsteresa till Shangahi. Tror att jag har nämnt att Malmö stad ska vara med på världsutställningen där nästa år. Jag och en kollega har fått förtroendet att arbeta med Malmös deltagande i det s.k. UBPA, Urban Best Practise Area, där städer från hela världen ska visa upp sitt arbete med hållbar stadsutveckling. Därför har vi nu tillbringat en vecka där borta, i ständiga möten med alla från den kinesiska utställningsorganisationen till det svenska exportrådet. Det är min kollega som är projektledare, jag är denna gång endast bollplank och stöd, vilket känns ganska skönt emellanåt när jag ser vad som ska åstadkommas!

Shanghai är en spännande stad som innehåller allt. Skyskrapor och neon blandas med gamla små kinesiska hus. Det är lyx och fattigdom om vartannat. Och vilket myller av människor! Vädret var ganska kass, grått och regnigt, men det var varmt ändå, ungefär 27 grader. På sommaren lär det vara ungefär 40, med hög luftfuktighet, vilket fick mig att bäva en smula med tanke på att vi nog kommer att tillbringa en del tid i Shanghai då. Jag är INTE bra på värme!

Vi beslöt att skippa den svindyra hotellfrukosten och äta frukost på stan. Varje morgon gick vi därför till vårt lilla frukosthak där vi käkade nudelsoppa med sisådär 50 kineser. Den kostade ca 5 spänn (!) och gav tillfälle till intressanta inblickar i det kinesiska vardagslivet. På vägen tillbaka stannade vi och tittade på morgongymnastiken på torget. Olika grupper utförde de mest skilda sorters motion; det var någon sorts tai chi med svärd, det var damer med små bollar som närmast påminde om Malmöflickorna, det var solfjädersdanser och helt vanlig badminton. Allt ackompanjerat av kinesisk musik ur små högtalare. Fascinerande!

Någon av alla människor vi hade möte med tipsade om ett väldigt trevligt område med konstgallerier så en ledig kväll styrde vi kosan dit. Det skulle vi aldrig ha gjort! Vi hamnade på ett galleri med foton och förlorade genast besinningen. Det var några av de vackraste foton jag sett och jag kunde inte behärska mig utan köpte flera stycken att hänga på väggen min nya lägenhet. Min vånda efteråt (jag hade ju shoppat!) lindrades något av att min snälla kollega hävdade att det inte någon pryl jag hade köpt utan en konstupplevelse. Jag vet inte om jag kan hålla med om det, men det fick mig att känna mig något mindre misslyckad. Och fotona kommer att se underbara ut på väggen i mitt lilla bo!

Jag, en fastighetshaj

2009-09-14T11:49:00.000-07:00

Nu är jag på köpjakt och hetsen har brutit ut på allvar. Ingen pryl, dock, utan en liten lägenhet. Idag var jag inblandad i min första budgivning och jag kan bara konstatera att det är tur att Leif, min bankman, har gett mig ett tak att hålla mig under. Jag drabbades av svår tävlingsinstinkt och kände mig som världens finanshaj! Till slut var jag och min motståndare inbegripna i en sms-duell där buden haglade så det rök om knapparna! Till slut var jag dock tvungen att ge mig, till min stora sorg, för jag tyckte verkligen om lägenheten. Nu återstår det två-tre stycken därute som är helt OK, t.o.m. bra, men ska jag nöja mig med ”bra” när jag har fått korn på drömlägenheten? Problemet är att det kan dröja månader innan nästa drömlägenhet dyker upp och så kanske någon annan bjuder över mig igen. Suck! Jag kanske får inse att jag i detta läge inte har råd med drömlägenheten och sänka mina krav något. Detta tillstånd med en nästan obefintlig ränta kommer ju inte heller att vara för evigt, och då kan det bli otrevligt om man har lånat för mycket pengar. Hmm!

Ett problem som definitivt kommer att uppstå om jag hittar en lägenhet är hur jag ska kunna möblera den. Jag har ju köpstopp! Vissa saker måste man ju bara ha för att kunna leva drägligt, som t.ex. något att sova på, något att sitta i, något att äta ur osv. Min tanke är att jag tyvärr måste tulla på köpstoppet men att jag inte ska köpa något nytt alls utan ska låna, få (folk har säkert gamla saker de har tröttnat på) eller köpa begagnat. Det kan bli en kul grej, att dra runt på loppisar och se vad man kan rota fram. Det får dock INTE bli några grejor som inte är absolut nödvändiga!

Ett annat köpbehov uppstod idag när jag skulle laga middag. Jag hade hittat ett recept i min LCHF-kokbok på rårakor gjorda på rivna grönsaker, ägg, riven ost och keso. Dessa skulle stekas i mycket smör och serveras med stekt fläsk och lingon. Lät smaskens tyckte jag och det såg verkligen gott ut på bilden. Alltså satte jag igång att riva grönsaker på rivjärnet för glatta livet, det var jobbigt, tog lång tid och jag rev mig på knogarna flera gånger, stackars mig. Sedan skulle detta joxas ihop med övriga ingredienser och slutligen skulle man hälla i stekflottet från fläskstekningen. Rårakorna skulle stekas i sista stund för att vara riktigt goda så jag började stekningen medan barnen förväntansfullt (nåja) placerade sig vid bordet. Efter en stund insåg jag att det inte gick helt bra. De fastnade! Vår gamla teflonpanna är inte så bra längre och saker har börjat fastna så smått. Det här var dock det värsta jag sett, det gick inte att få till något som tillnärmelsevis liknade de frasiga skapelser jag sett på bild i kokboken. För lite smör tänkte jag och började på ny kula med säkert 50 gram smör i pannan (ja, jag går ju på LCHF har jag sagt, vi bangar minsann inte för lite smör). Till slut fick jag ge upp, erkänna för den undrande publiken (barnen) att det blir minsann inga rårakor, de var säkert inte särskilt goda i alla fall, det blir istället lite delikat skivad gurka till fläsket. Maken var inte hemma så han slapp se eländet.

Summa summarum, vi behöver en ny stekpanna! Den är slut, finito, har gjort sitt jobb! Jag längtar nu efter en hederlig gammal instekt gjutjärnspanna, en sån som mamma och pappa hade när jag var liten. Den som man absolut inte fick diska med diskmedel utan helst bara skulle torka av försiktigt med hushållspapper för att inte ”förstöra stekytan”. Sådana saker som stekyta var viktiga på den tiden. Varför har vi glömt bort det? Vi kan ju inte ens steka rårakor! Nästa gång jag kommer hem till föräldrahemmet ska jag smyga ner i matkällaren och titta; kanske står det någon gammal panna kvar som inte används?

Eget rum

2009-09-07T23:19:00.000-07:00

Jag har tidigare skrivit om mitt behov av en egen vrå och att jag under ett år hyrde en övernattningslägenhet inne i stan. Det blev min alldeles egna oas där jag kunde vara i fred och tänka mina egna tankar till slut utan att bli avbruten. En dag i veckan bodde jag i min lilla lägenhet och det var något jag såg fram emot varje vecka. Att slippa ränna hem efter jobbet med andan i halsen för att fixa mat, förhöra läxor och vika tvätt var underbart i sig. Istället lodade jag runt lite på stan, fikade, gick på bibblan och njöt av lugnet. Sedan handlade jag lite godsaker och cyklade till lägenheten där jag tillbringade kvällen i sängen tittandes på TV eller läsandes en bok. På morgonen steg jag upp i total tystnad och åt min lilla frukost för mig själv efter en lång härlig promenad längs med Limhamnsfältet. Varje gång kände jag mig stärkt och samtidigt lugn och harmonisk efteråt. Jag älskar att vara ensam och rå mig själv! Naturligtvis bottnar denna känsla i att jag vet att det finns en familj därhemma som jag kan återvända till efter min lilla utflykt; att vara ensam alltid hade jag nog inte uppskattat.

Nå, lägenheten har jag inte längre kvar, den finansierades av ”extra” pengar som jag fått av min snälle far. Efter ett år sade jag upp den och gick tillbaka till min gamla tillvaro. Detta har utlöst någon sorts kris i mitt inre; jag saknar det! Jag saknar det så det gör ont! Det blir mer och mer uppenbart att lägenheten inte bara var en kul grej, en lyx. Den var ett svar på ett djupt känt behov som legat latent under småbarnsåren men som nu pockar på starkare och starkare. Jag behöver en egen vrå och ett eget liv! Jag är ingen 7 dagar i veckan familjemänniska! Jag älskar att vara med min familj men om jag inte får ha mitt eget liv också så blir jag olycklig.

Denna min kris resulterade i att maken och jag kom fram till två saker. Nummer ett är att vi ska införa delad ekonomi. Under alla år har vi haft gemensam ekonomi eftersom vi tyckt att det var mest praktiskt så. Alla pengar går ju åt (ofta mer än så!) så varför krångla till det? Eftersom maken fick ansvaret för att sköta alla transaktioner så har detta resulterat i att jag inte haft någon som helst insyn i våra ekonomiska villkor. Detta är helt mitt eget fel, jag har varit bekväm och tyckt att det var skönt att slippa. Nu inser jag att det inte varit bra för någon av oss, det har bland annat medfört att min känsla av att inte ha något eget liv har förstärkts. Dessutom har jag på något vis hamnat i en beroendeställning gentemot maken; jag har fått fråga honom varje gång jag har velat ha loss pengar som varit lite utöver det vanliga. Maken har tilldelats den otacksamma rollen av att vara tråkmånsen som säger nej och försöker hålla igen. Men nu ska det bli ändring! I helgen hade vi en stor genomgång och gick igenom vår ekonomi ordentligt. Från och med nu ska jag föra över en summa varje månad till vårt gemensamma konto som ska gå till alla gemensamma utgifter som t.ex. hus och mat, resten disponerar jag själv! Jag blev otroligt förvånad när jag såg hur mycket jag faktiskt har kvar som är mitt. Inte för att jag inbillar mig att jag är rik helt plötsligt, det mesta går nog åt som vanligt, men det känns härligt att ha kontroll! Förut köpte jag allt möjligt utan att känna att det spelade någon roll, det blev liksom ingen skillnad, nu finns det plötsligt en anledning för mig att hålla koll på pengarna. Jag har blivit vuxen!

När jag nu har fått denna kontroll så ser jag ännu en viktig sak; jag har faktiskt råd att köpa en egen liten lägenhet! Ingen lyx men en liten, liten övernattningslägenhet. Hurra! Jag hoppas bara att min bank håller med mig om att jag har råd. Jag har haft diskussioner förr med banker som tycker att jag behöver mer pengar än jag gör för att klara mig. Idag ska jag prata med banken och sedan ska jag ringa mäklaren om den där lägenheten jag såg på nätet igår kväll. Den är pytteliten och har varken riktigt kök eller badkar. Men den ligger högst upp under takåsarna, nära havet. Där kommer jag att trivas!

Vi bildar en sekt!

2009-09-01T21:47:00.000-07:00

Många människor omkring mig har uppmärksammat att jag gått ner mycket i vikt på sistone och jag får många gratulationer. Det är naturligtvis glädjande men jag har fullt sjå att be folk att inte ropa hej; det är ju nu det svåra börjar. Jag har gått ner 14 kilo nu och därmed uppnått mitt mål vilket jag är helnöjd med. Jag känner pigg, smal och naturligtvis skitsnygg! Jag har ju dock gjort den här resan förut och vet att så länge man går ner så är det kul och spännande, men när man är ”färdig” börjar vardagen. Då gäller det att inte falla av och gå tillbaka till de gamla vanorna. Jag har lätt för att gå ner i vikt när jag väl har bestämt mig men det går väldigt långsamt upp igen. Det borde jag kanske glädja mig åt men jag vet precis hur det funkar. Att ostraffat kunna mumsa i sig både det ena och det andra utan att det syns på vågen leder lätt till övermod. Och ett halvkilo hit eller dit spelar ju ingen roll. Alltså går jag låångsamt upp i vikt igen tills jag efter något år gått tillbaka till mitt gamla runda jag igen. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det denna gången, jag hoppas bara att jag lärt mig något sedan sist så att jag är mera på min vakt!

Vad som är glädjande är att min viktnedgång gjort många människor i min närhet nyfikna på lågkolhydrat-tänkandet och LCHF. Som ”nyfrälst” vill jag ju naturligtvis omvända alla mina vänner till den rätta läran och jag funderar nu på att bilda en sekt. Vi kanske kan träffas på mystiska ställen nattetid och bränna kolhydrater på bål under rituella former, iförda munkkåpor. Senast igår kom en kollega fram och ville hoppa på tåget och undrade hur hon skulle bära sig åt. Jag och kollegan Åsa, som började resan före mig, försökte ge henne en del tips om litteratur och hemsidor men, som jag sa till henne, det är egentligen inte så konstigt. Skippa de fem ”farliga” – socker, bröd, pasta, ris och potatis, och ös på med fett istället, konstigare än så är det egentligen inte. Jag får dock erkänna att jag bara några timmar senare bröt mot denna enkla regel genom att inta den underbara desserten ”Chokladtapas” på restaurang Mello Yello på Lilla torg. Det ångrar jag inte alls. Det var kanske inte så nyttigt men det innehöll många ”själsliga vitaminer” som min kollega Karin uttrycker det. Man måste unna sig en guldkant emellanåt och att choklad är bra för kvinnor, det vet ju alla!

Sommaren slut?

2009-08-30T11:08:00.000-07:00

Nu känns det verkligen som att sommaren är över. Det blåser och regnar och när solen någon gång tittar fram så är det ändå kyligt. Satt i trädgården en stund idag men fick ha tjock tröja på för att det skulle bli behagligt. Idag är det söndag och tempot har varit lågt. Har tvättat lite, fnulat med datorn och läst. Kändes som om jag hade förtjänat det på något vis eftersom det var full rulle hela dagen igår utan någon vila alls.

Hade i ett svagt ögonblick lovat min chef att följa med en guidad busstur och berätta om Malmös klimatsatsningar fast det var lördag. Det är nämligen arkitekturdagar i Malmö i helgen, i år med klimattema. På grund av att Sydsvenskans tryckeri bröt samman under natten kom dock inga tidningar ut, vilket innebar att ingen heller såg de annonser som skulle berätta om eventet. Det innebar att 7 (!) personer som läst om saken på webben stod och väntade på den stoora bussen. Dessutom kom bussen en kvart för sent eftersom busschauffören ”blev tvungen att fylla på diesel”. (Kollar man inte sånt innan när det är en kund som beställt en buss till ett visst klockslag? Shame on you, Veolia!) Vi var alltså två guider och sju passagerare som slutligen rullade iväg i en jättebuss. Det är väl sådant som brukar kallas ”overkill”? Nåja, de sju passagerarna var glada och trevliga och lyssnade intresserat till vad vi hade att berätta. Jag hade dessutom turen att få bli avsläppt nära mitt hem i slutet av turen.

Endast lite försenad rusade jag sedan in med familjen på min fars födelsekalas, fortfarande med ”Arkitekturdagar i Malmö”-t-shirten på mig. Efter gratulationer och tårta och en stunds prat bar det hemåt igen och sedan var det dags för nästa event – årets kräftskiva. Det var en trevlig tillställning men redan vid 22-snåret var jag så trött att jag var rädd att somna med näsan i tårta nummer två. Vid 22.30 ursäktade jag mig, mumlandes något om att jag måste ”hem och titta till barnen” och lämnade den kvällspigge maken kvar att rädda familjeanseendet. Väl hemma konstaterade jag att barnen naturligtvis inte alls behövde tittas till. De mumsade chips och tittade på TV och jag lämnade dem åt sitt öde och ramlade i säng. Det är skönt med stora barn!

Full fart!

2009-08-25T11:49:00.000-07:00

Nu är jag tillbaks i grottekvarnen och det är full fart igen! I år blev det en otroligt rivstart på jobbet förmodligen på grund av att jag började jobba en och en halv vecka senare än vanligt. Ingen bra idé känns det som. Dagarna är redan fulla med möten, folk drar i mig som tokiga och min to do-lista är överfull. Det går inte ens att göra en ordentlig prioritering för allt skulle varit klart igår. Hjälp! Jag som brukar kunna ta det lite lugnt första veckan. Idag smet jag dock lite tidigare med en kollega och vi satte oss på ett fik och pratade strunt en stund innan det var dags att ila hem till ”markservicen”. Vädret var fantastiskt och vi satt och mös på en uteservering och kände att än finns det sommar kvar att njuta av. Härligt!

Igår var jag hos min massageterapeut (tillika PT och kostrådgivare) Johan. Han ska hjälpa mig med att kunna springa igen efter åratal av höftsmärtor. Som jag tidigare berättat tror han att mina problem ligger i att min inre bålmuskulatur är för svag, den kan inte stabilisera kroppen när jag springer och då får jag ont. Nu började vi så nätt med att jag ska lära mig att hitta de nedre magmusklerna och spänna dem. Det låter lätt men det var det inte! Jag fick flera olika övningar där jag ska andas med buken och sedan spänna rätt muskler. Ett bra sätt att hitta sin bukandning är att ligga på mage med en bok på naveln. Varje gång man andas så ska boken lyftas upp! Detta skulle jag göra i två minuter. Sedan började nästa övning med två bukandningar följt av att spänna rätt muskler i tio sekunder. Detta skulle göras tio gånger. Jag hade svårt att hitta musklerna tills Johan sa: Tänk dig att du ska dra upp blixtlåset på ett par trånga byxor. Då gick det upp ett ljus! Alla tjejer som var med under Gul & Blå-jeansens tid minns hur det var att ligga på rygg på morgonen och kämpa som ett djur för att kunna få igen blixtlåset på de supertajta byxorna. Sedan gick det fin-fint, fast det var jobbigt. De musklerna har ju sovit i åratal! Nu ska jag göra mina övningar hemma minst tre gånger i veckan i en månad. Sedan ska jag träffa Johan igen och få lite svårare övningar. Det ska bli spännande att se vart detta leder.

När det gäller shoppingen så går det fortfarande bra att inte handla. Idag var jag inne på Åhléns och köpte schampo och det var inga problem att traska rakt förbi klädavdelningen och de söta grejorna på heminredningsavdelningen. Jag noterar i ögonvrån att det finns fina saker där men det angår liksom inte mig. Det ska bli spännande att de hur det blir om åtta månader när prylfria året är slut. Kommer det att kännas likadant då eller kommer jag att falla tillbaka i gamla shoppingmönster?

Festival-yra

2009-08-17T11:29:00.000-07:00

Malmö-festivalen har börjat och hela stan är upp och ner i en vecka! De första dagarna är det jättekul; musik, fest, god mat, mycket folk. Efter några dagar mattas entusiasmen och de sista dagarna vill man bara att eländet ska ta slut så att man kan få sin lugna trevliga stad tillbaka. Det som i början upplevdes som en gemytlig och kontinental gemenskap blir i slutet på veckan helt enkelt en sabla trängsel. De ljuvliga dofter som svävar över centrum förvandlas så småningom till ett irriterande os. Nu är vi på fjärde dagen och än så länge känns det helt OK. Jag tog en liten tur genom vimlet idag och kollade läget. Jag får ju inte köpa något så jag håller mig ifrån bodarna med hantverk, men det finns ju massor med mat från hela världen att smaka på. Dessutom är jag barnsligt svag för nyfriterade minimunkar med florsocker på, det får nog bli några sådana innan de försvinner igen, trots att de inte är precis nyttiga. Det är ju bara festival en gång om året!

I övermorgon börjar jag jobba igen, efter drygt fem veckors ledighet. Jag tjuvstartade idag med en jobblunch efter en förfrågan från en kollega. Vi hade en trevlig lunch/möte; ett bra sätt att väcka hjärnan lite försiktigt. Kanske slipper jag då den totala chocken jag brukar drabbas av första dagen efter semestern. Jag sätter mig vid skrivbordet och undrar lite förskrämt vad jag egentligen brukar göra där. Sedan upptäcker jag att jag inte kan logga in på datorn, lösenordet är som bortblåst! Jag försöker tyda de anteckningar jag gjorde före sommaren men jag känner inte igen min egen handstil och förstår inte vad de betyder. ”Ring Nisse W om GHU”, vad betyder det? Vem är Nisse W? Och vad är GHU? Så där håller det på några dagar, sedan gnisslar hjärnan igång och efter en vecka är det full fart igen. Jag har lärt mig nu att det brukar vara så och att det alltid går över. Inget att få panik över alltså, snarare ett tecken på att jag kopplat av ordentligt. I år känns det dock inte så förvirrat att börja jobba, jag minns mitt lösenord och har god koll på vad jag ska sätta igång med. Är det bra eller dåligt? Det skulle kunna vara ett tecken på att jag inte har kopplat av så bra under semestern men jag känner mig faktiskt riktigt pigg! Är det månne min kostomläggning som gör att hjärnan funkar bättre i år?

Jag och lunchkollegan hade spännande saker att prata om: Vi ska jobba tillsammans med Malmös deltagande på världsutställningen i Shanghai nästa år, en ny uppgift som dykt upp och som jag naturligtvis glatt hoppade på. Ytterligare en tjej var medbjuden, hon har jobbat en hel del i Kina och kunde förbereda oss på vad som väntar. Det verkar inte bli helt lätt men det hade jag inte väntat mig heller. Jag har bara varit i Kina en gång tidigare, i samband med vårt deltagande på World Urban Forum i Nanjing förra året, så det ska bli roligt att komma dit igen. Den här gången lär det nog bli flera veckor eller t.o.m. en månad på plats, världsutställningen varar i 6 månader! Första turen går nästa månad, då ska vi kolla in utställningsområdet och träffa samarbetspartners. Malmö stad har blivit speciellt inbjuden att vara med som utställare på ”Urban Best Practice Area”, där vi får över 300 kvadratmeter till vårt förfogande. Vi är den enda staden i norra Europa som är med så det känns som en stor ära. Och en viss press på oss att göra något riktigt bra… Budgeten är dock inte den största så det blir till att trolla med knäna som vanligt!

Hönsig mamma

2009-08-14T01:02:00.000-07:00

Igår började min äldste son gymnasiet. För att vara snäll (och för att jag aldrig någonsin kommer att bli säker på att han verkligen klarar sig utan sin mor ute i stora världen) så körde jag in honom till stan för uppropet. (För dem som nu har, fullt berättigade, åsikter om att jag körde bil istället för att ta bussen så finns det en kommentarsfunktion. Ös på bara!) Tänkte att jag kunde kanske slinka in och vara med på ett hörn. I våras missade jag skolans informationsdag pga. en tjänsteresa så jag hade aldrig satt min fot på skolan ifråga. (Maken var där förstås, och kollade läget.) Det är en liten friskola som etablerat sig mitt i centrala Malmö och jag var naturligtvis nyfiken på den organisation och de personer som ska ta hand om mitt barn på dagtid de närmaste tre åren. Jag frågade sonen om det var OK att jag var med eller om han tyckte det var pinsamt, men han har aldrig skämts för att visa sig i sällskap med sin mor (hittills) så han sa att det kvittar. När vi kom in i skolans lokaler fick jag dock inse att jag var helt fel ute. Inte en vuxen människa så långt ögat nådde. Alla andra föräldrar hade förstås insett det löjliga i att följa sina sextonåringar till skolan som om de vore sju bast. I korridorerna hängde tonåringar med uttråkad uppsyn och glodde trött på mig och jag insåg att det bara var att drypa av. Fort!

Medan uppropet pågick gick jag istället till närmaste köpcenter för att köpa en silversked till vårt fadderbarn som snart fyller år. Expediten slog in skeden i ett fint liten paket och kvittrade: fyrahundratjugonio kronor tack! Jag stirrade chockat på henne och undrade i mitt stilla sinne när det blev så här dyrt med en liten skedusling. Brukar vi verkligen betala så här mycket? Vi kanske ska ompröva de här faddergåvorna. Inte för att ungen inte är värd pengarna, men vi har ju egentligen ingen aning om ifall han någonsin kommer att vilja använda de förbaskade skedarna. Det finns ingenting som hindrar att han smälter ner dem och gjuter om dem till kaststjärnor eller nåt. Inte för att han har visat några sådana tendenser, det är en trevlig unge, men man vet ju aldrig. När han var en söt liten baby kändes silverskedar passande men nu när han är tonåring? Och hur många kan man egentligen använda? När jag tänker på saken så är vi ju nu över dussinet. Kanske dags att börja samla på något annat? Knogjärn?

När jag ändå hade tid att slå ihjäl passade jag också på att besöka biblioteket. Nej, jag lånade ingenting, fast det var MYCKET frestande. Flera av de böckerna som står på min beställningslista (och som det är LÅÅNG kö på) hade dykt upp på snabblåns-hyllan. Det är alltså nya böcker som man får låna i 14 dagar, utan möjlighet till omlån. Jag var genast framme och ryckte i dem, men besinnade mig och insåg att jag redan har 4 snabblånsböcker hemma och att jag aldrig skulle hinna läsa dem. Jag satte mig istället lugnt ner och läste tidningar. Sådana tidningar som jag annars hade känt mig frestad att köpa, för dyra pengar. När jag gick därifrån kände jag mig mycket nöjd med mig själv. Jag hade ju faktiskt suttit där på bibblan och ägnat mig åt en stunds icke-shopping!

Boktokig!

2009-08-12T05:52:00.000-07:00

Jag har läst mycket i sommar! Jag brukar läsa mycket men på semestern blir det ännu mer, särskilt om vädret är dåligt, vilket har varit fallet i år. När jag startade mitt prylfria år bestämde jag mig för att inte köpa några böcker heller. Inte för att jag anser att det på något vis är negativt att köpa böcker, snarare tvärtom, men jag hade köpt för mycket böcker på sistone, så många att jag inte hann läsa dem. Därför tog jag beslutet att inte köpa böcker under mitt prylfria år, endast låna. Tanken var ju att jag skulle läsa dem jag hade hemma och att kombinera detta med boklån på biblioteket. Det har gått ganska dåligt får jag nog säga.

Sanningen är att jag under sommaren bara har läst en av de böcker jag hade hemma (Björn Kumms Che Guevara-biografi, mycket bra!) och att jag istället har lånat böcker som en tok! När jag väl kom in i systemet med att beställa böcker från biblioteket på nätet så bröt vansinnet ut. Det är bara att öppna datorn så ligger världens alla böcker framför ens fötter! Vilket paradis för en boktok! Man får max ha 15 beställningar samtidigt och jag ligger hela tiden på max. Varje dag går jag in och kollar på mitt bibliotekskonto och ser hur jag ligger till. Har jag månne gått upp till första plats på någon bok eller har någon till och med fått statusen ”På väg”? Det betyder att jag inom någon dag får ett mejl om att dyrgripen har kommit och att jag kan hämta den på mitt bibliotek. Då rusar jag iväg för att genast lägga vantarna på den. Väl på biblioteket går jag en runda och kollar läget, vilket ofelbart resulterar i ytterligare ett par böcker. Just nu har jag 14 låneböcker hemma som väntar på att läsas. Tur att jag har semester en vecka till! Och att man kan låna om!

Den bok jag just har avslutat heter ”Till matens försvar” och är skriven av Michael Pollan. Eftersom jag har snöat in på kost för närvarande så läste jag den med stort intresse. Jag gillar hans sätt att sammanfatta sina kostråd: ”Ät mat. Inte för mycket. Huvudsakligen från växtriket.” Så mycket krångligare behöver man väl inte göra det, eller? Naturligtvis bygger han på sitt resonemang i boken. Han vänder sig mycket starkt emot dagens processade livsmedel. Med ”Ät mat” menar han att man ska äta riktig mat från naturliga råvaror, helst ekologiskt odlade. Inga halvfabrikat alltså. Han tipsar om att man ska låtsas att man har sin mormorsmor med sig i affären när man handlar. Det hon inte känner igen eller godkänner som ”mat” kan man skippa. Han tycker att man också ska vara ytterst skeptisk mot allt som har ingredienser som man inte känner igen eller inte kan uttala. Och allt som har fler än fem ingredienser. Rådet ”Inte för mycket” handlar om att lära sig att känna när man är mätt, att äta långsamt, lägga upp lagom portioner, inte ta om och sluta i tid (innan man är mätt, mättnaden kommer först efter en stund). ”Huvudsakligen från växtriket” handlar förstås om att äta mer frukt och grönt.

Som praktiserande LCHF:are köper jag inte det där med frukt riktigt, tror att det kan vara dumt att äta för mycket frukt (äter själv ca 1 frukt om dagen), men grönsakerna är jag helt med på. Och bär! Funderar på att bli ”flexitarian”, dvs deltidsvegatarian. Ett sätt kan vara att bara äta ekologiskt kött, när inte det finns till hands så äter man vegetariskt. Eller fisk, jag borde verkligen äta mer fisk, är urdålig på det. Detta anknyter till ytterligare en klokskap ur boken, nämligen att inte glömma bort att den du äter också har ätit något. Kor t.ex. åt förr gröna växter men de biffar du köper i snabbköpet kommer för det mesta från kor fötts upp snabbt, på spannmål. Vad gör det med köttets kvalitet? Och med alla näringsämnen? Då känns det bättre att köpa naturbeteskött tycker jag.

När det gäller LCHF (Low carb, hight fat) så har jag gått över till det nästan helt på försök under sommaren och än så länge känns det mycket bra. Jag känner mig pigg och frisk och har behållit min nya vikt på -12 kilo (trots lite syndande med fikabullar och glass, det är ju ett måste på semestern!). Äter fantastiskt god mat hela tiden och saknar sällan bröd, pasta, ris och potatis. Grönsaker är en mer än fullgod ersättning! (Till skillnad från en del mera ”hard core” LCHF:are äter jag mycket grönsaker). Och vad härligt att kunna kötta på med riktigt smör och grädde! Mums!

Men som sagt, att skaffa sig en ny vana är ingen konst. Det svåra är att behålla den!

Jag finns!

2009-08-09T08:22:00.000-07:00

Under sommaren har jag funderat mycket på vad jag ska bli när jag blir stor. Jag befinner mig i en sits på jobbet som jag har varit i många gånger förr och aldrig riktigt vetat hur jag ska hantera. Jag har ett fantastiskt jobb där jag får utvecklas och arbeta självständigt. Jag får resa och träffa intressanta människor och jag befinner mig i ett arbetslag som känns som min andra familj. Många skulle såga av sin ena fot för ett jobb som detta. Om jag inte har vett att uppskatta det förtjänar jag det inte. Det är jag väl medveten om. Ändå är det något som skaver och har gjort så ett bra tag nu. Jag har vänt ut och in på jobbet och mig själv för att försöka komma på vad det är. Jag har tjatat och gnatat på min omgivning för att få input (TACK till maken och Åsa som orkat med mig!). Flera möjliga orsaker har till slut utkristalliserat sig.

Det första handlar egentligen inte om mig som person utan om sättet jag/vi jobbar på. När jag tänker på mitt jobb, känner jag mig som en sån där cirkusartist som har ett stort antal tallrikar balanserande uppe på smala pinnar. Hans jobb är att hålla tallrikarna i ständig rotation uppe på pinnarna, annars trillar de ner. För att klara detta springer han runt, runt och sätter fart på pinnarna som håller tallrikarna i rörelse. Springer han inte fort nog så stannar tallrikarna och trillar ner. Vad jag vill ha sagt är att jag driver och driver och driver för att hålla mina projekt igång. Så fort jag slutar driva stannar allting upp (”trillar ner”). Det är otroligt energikrävande och jag känner att jag börjar tappa energi. Ett misstag vi gör ibland på min avdelning är att vi då och då startar projekt som sedan visar sig kräva inblandning från andra förvaltningar i kommunen och/eller andra organisationer. Dessa har kanske inte tid eller ork och då börjar jagandet och tjatandet. Detta är fallet i båda mina projekt. Dessa är dessutom internationella projekt vilket också innebär kulturskillnader (på gott och ont) och ibland språkförbistringar. Vi är också s.k. ”lead partner”, vilket innebär att vi har ansvaret för projektet och vi (=jag) är de som blir hängda om inte alla partners gör vad de ska. Man måste ofta vara otroligt tydlig, på gränsen till tjatig och man når ändå inte fram ibland och det ”bidde bara en tumme”. I mitt fall jobbar jag dessutom ensam som projektledare, utan någon egentlig exekutiv projektgrupp, och har ont om partners på hemmaplan att bolla med. Upplagt för energidränering alltså!

Det andra handlar om min personlighet. Jag har hamnat i flera ganska långa projekt, för närvarande ett 3-årigt och ett 4-årigt. Det kräver en viss uthållighet, vilket inte är min starka sida. Jag är en typisk uppstartare, gillar att dra igång saker, är bra på att kläcka idéer och hitta lösningar, att dra upp strategier och planer, att nätverka och vara social. För att överhuvudtaget få luft just nu tar jag på mig små sidoprojekt som piggar upp mig, viket innebär att a) jag löper risk att jobba ihjäl mig och b) jag lätt försummar mina egentliga projekt en smula. (hoppas inte mina chefer läser detta J )

Jag har varit i den här situationen innan som sagt; när jobbet skaver och den mentala energin tryter. Det brukar sluta med att jag, efter en lång tids vånda för att jag ”sviker”, säger upp mig för att göra något helt annat. Jag har således haft en ganska krokig karriär och provat många sorters jobb. Den typen av människa som jag är kallas ganska ofta för hoppjerkor, lite föraktfullt sådär. Vi anses vara svajiga och opålitliga, kanske bortskämda. Definitivt ingenting som en arbetsgivare skulle vilja anställa. Det anses av någon anledning bättre att hålla sig till samma jobb i decennier. Man ska bita ihop, stanna på sin post och helst avancera uppåt så småningom. Måste vara något arv från Luther

Döm om min glädje när jag läste senaste numret av PS! häromdagen. Där hade de en artikel om olika sätt att göra karriär på. Dels finns det den s.k. experten, som är mycket duktigt på ett begränsat område och gärna stannar där. Dels har vi den linjära, som klättrar uppåt i strävan att göra en traditionell karriär. Dels har vi utvidgaren som stannar inom samma område men som vidgar sitt arbetsområde efter hand för att utveckla sig. Sådana reportage brukar stanna där. Då konstaterar jag att jag måste vara den s.k. utvidgaren men att jag ändå inte är nöjd. Efter några år på samma arbete känns det som om jag håller på att kvävas. Det måste alltså vara något fel på mig. Eller på jobbet. Varför kan jag inte hitta rätt?

I reportaget i PS! fanns det dock ett kategori till: EPISODIKERN! Det är jag! Jag finns! Det är inget fel på mig! Eller på de jobb jag haft! Episodikerns drivkrafter är omväxling och oberoende. Han eller hon behöver inte bara byta jobb utan också helst inriktning minst vartannat år för att må riktigt bra. Vi lär oss snabbt, är rörliga och har lätt för att anpassa oss till nya situationer. Vi vill hela tiden möta nya människor, vi stimuleras av tillfälliga projektgrupper och är duktiga på att nätverka. Dessutom: det är inte bara så att vi finns, enligt artikeln är vi också en tillgång! I dagens föränderliga värld är det vi som är bäst på att hantera förändringar och anpassa oss! Hurra!

Jag har alltsedan jag läste artikeln gått omkring med ett fånigt flin i ansiktet och tänkt: ”jag är episodiker, jag finns!” Det känns som en stor lättnad, som om jag fått ett nytt existensberättigande. Frågan är bara vad jag ska göra med denna nya insikt. Jag VILL inte sluta på mitt jobb, jag trivs med mina kollegor och mina chefer och jag gillar vår organisation. Dessutom känns frågan om hållbar utveckling som den mest meningsfulla man kan tänka sig att jobba med. Kanske kan jag stanna kvar men jobba på ett annat sätt? Ett sätt där mina talanger som igångsättare och nätverkare bättre kan utnyttjas? Hmm, nu vet jag i alla fall vad mitt nästa medarbetarsamtal med chefen ska handla om. Ifall jag får bestämma alltså!

Åter i stan

2009-08-08T03:08:00.000-07:00

Nu är vi hemma igen efter två veckor i Bohuslän + några dagar i stugan. Tyvärr har vi haft dåligt väder i stort sett hela tiden, vilket är anledningen till att vi återvände till stan tidigt i år. Annars brukar jag vägra att tillbringa mer än några få semesterdagar i stan. Så fort man kommer hem så börjar nämligen hetsen; då ska det fixas! Allt som blivit liggande under året som att spika lister, röja i tvättstugan, städa garderober och annat själsdödande ska av någon anledning göras innan man börjar jobba igen. I år strejkar jag! Vägrar! Vill inte! Jag struntar i listerna. Hoppar av karusellen. Vill NJUTA! Väldigt själviskt jag vet, särskilt som maken mår väldigt dåligt av att det inte blir gjort. Alltså ligger jag i en vilstol på altanen och läser medan han röjer. Otroligt taskigt. Jag dövar mitt dåligt samvete med att när det nu äntligen blivit fint väder så kan man ju inte vara inomhus. Dessutom är jag ledig nästa vecka också medan maken jobbar och då ska det bli dåligt väder så då ska jag…

Och jag ligger ju inte BARA på altanen. Jag åker och handlar varje dag, lagar goda middagar (igår blev det hämtmat…) och fixar smarriga fikor till min kära familj. Igår gjorde jag en morotskaka (mix, tack Kungsörnen!) och idag har jag gjort en cheesecake som ligger i frysen och väntar. Det måste väl också räknas?

När det gäller köpstoppet så har jag klarat mig bra under semestern. Den enda tveksamheten är en liten sats med insexnycklar (heter det så? insektsnycklar kan det ju inte heta!) som jag köpte för att kunna justera roderpedalerna på min kajak. När jag äntligen skulle ut och paddla på Gullmarsfjorden upptäckte jag att pedalerna satt helt åt h-e och måste flyttas. Jag letade igenom hela sommarhuset i Bohuslän och frågade alla släktingar jag stötte på om de hade några men inget napp. Jag visste att vi hade hemma i Malmö men de befann sig 45 mil bort. Under ilsket muttrande körde jag till järnaffären och handlade (50 kr). Det fåniga var att så fort jag hade köpt dem så fick jag ett sms från min kära syssling Loppan att hon hade hittat insexnycklar i sin stuga som jag kunde låna. Dessutom visade det sig att jag inte behövde dem, det gick att justera rodret utan, vilket jag min klant inte hade fattat! Det slutade med att jag donerade kitet till sommarhusets verktygslåda; någon annan kanske får användning för dem.

Annars inga inköp förutom mat. Jag hade ett svårt ögonblick när svärdottern släpade runt mig i butikerna i Smögen. Ingen av karlarna i familjen var intresserad av att följa med henne så jag fick ställa upp. I en butik hängde det en klänning som det stod Johanna på med stora bokstäver. Jo, jag lovar, den var sydd enkom för mig och den var så FIN! Jag stod och nöp i den en lång stund men sedan måste jag slita mig; det var med sorg i hjärtat jag gick därifrån, jag hörde hur den ropade på mig hela vägen längs bryggan…

Semester!

2009-07-13T02:35:00.000-07:00

Lyckligt och väl tillbaka från Namibia; nu börjar min semester. Jag lyckades klara mig en hel vecka i Namibia utan att köpa något, trots alla vackra hantverksgrejor och kläder. Jag fick dock köpa några små presenter till familjen och det var ju kul det också. Men visst var det frestande! Min tröst är att vi precis påbörjat ett projekt som varar i tre år så det bli fler tillfällen att köpa något fint till mig själv, efter köpstoppet.

Idag packar jag för fullt för snart går resan till Bohuslän. Äntligen! För en stund sedan gjorde jag faktiskt ett inköp! När jag skulle packa ner sängkläder upptäckte jag att vi sedan förra året slitit ut inte mindre än tre lakan! Vi brukar se till att det finns ett extra lakan till alla i familjen men nu fanns det bara två. Eftersom jag normalt tvättar sängkläder två och två (det är vad som ryms i maskinen och på klädstrecket) så har jag inte tänkt på att det saknas tre stycken. Nå, nu uppstod en akut kris som jag faktiskt löste med ett inköp. Vanliga vita lakan känns inte som en "pryl till mig själv" så det kändes faktiskt OK. Dessutom körde jag till Coop och la ut en förmögenhet på svanen-märkta lakan.

Nu tar bloggen också semester, i ungefär en månad. Ha en skön sommar!

Resdags igen

2009-07-04T03:21:00.000-07:00

Nu är det dags att packa igen, om några timmar går flyget till södra Afrika, närmare bestämt Namibia. Resor kommer ofta i flock av någon anledning, nu blev det bara en dag hemma innan det var dags igen. Denna gång reser jag ensam vilket kan vara ganska skönt. Missförstå mig rätt här, jag gillar mina kollegor och reser gärna med dem, men om man reser så mycket som jag gör så skaffar man sig vanor och rutiner. Då kan det ibland vara skönt att få hänge sig åt dem utan att behöva kolla med andra hur de vill göra. När vi ni vara på flygplatsen, när vill ni äta, vad vill ni äta, vill ni ta en taxi till hotellet eller ska vi ta buss osv. Nu bestämmer jag allting rakt av vilket kan vara befriande. Dessutom kan jag försvinna in i mina böcker under flygresan utan att känna att jag borde underhålla någon stackare som inte fått med sig något att läsa (det är ganska vanligt; hur är det möjligt att resa utan reselektyr undrar jag).

Det är svårt att packa av flera orsaker. Dels är det vinter i Namibia nu vilket innebär att vädret kan vara väldigt oförutsägbart. Det kan vara 10 grader och mulet eller 25 grader och sol. Det gäller alltså att packa enligt lager-på-lager-principen så att kläderna kan skalas av och på. Dels är det vad man kan kalla en halvofficiell resa. Jag ska vara vanlig deltagare på en konferens, dvs. jag ska inte hålla någon föreläsning eller liknande. Jag ska också ha ett avslappnat möte med några projektpartners som jag känner ganska väl vid det här laget och göra några studiebesök. Det betyder normalt att man inte behöver klä upp sig till tänderna. Det KAN dock hända att borgmästaren vill bjuda mig på middag eller vill presentera mig för en hög med politiker när jag ändå är där. Då måste jag ha representativa kläder. Det blir den stora resväskan alltså, och en hel hög med om-utifall-att-kläder.

Det blir förstås en lång resa denna gången vilket är ganska tröttande. Först flyg till Frankfurt, sedan byte och flyg hela natten till Johannesburg. Efter en sömnlös natt i en sardinburk (kallas även Economy class) blir det ett nytt byte av flyg för att komma till Windhoek, Namibias huvudstad. Slutligen blir jag hämtad med bil på flygplatsen som kör mig till centrala Windhoek där jag får sitta på torget och vegetera några timmar tills ”The townhopper”, bussen, kommer och kör mig till Swakopmund, min slutdestination. Bussresan tar ca 4 timmar. Summa summarum ca 24 timmar innan jag är framme. Sedan följer 4,5 dagar med möten, studiebesök och en konferens innan jag styr kosan hem igen. Förhoppningsvis landar jag på Kastrup på lördag morgon 9.30 för några timmar senare ska jag infinna mig på makens systers bröllop. Jag blir kanske inte den piggaste gästen på festen, men jag ska i alla fall vara där! Och när jag vaknar på söndagen efter bröllopet har jag semester! Äntligen! Bohuslän here I come!

Det turkiska kynnet

2009-07-03T11:17:00.000-07:00

Jag har just kommit hem från en tjänstresa i Turkiet. Om det är varmt hemma så var det ännu varmare där, nästan 40 grader! Större delen av dagarna tillbringades dock inomhus på möten och i workshops, i luftkonditionerade lokaler, så hettan var uthärdlig. Vi gjorde även några studiebesök, delvis utomhus, och då undrar man hur folk står ut med denna värme, särskilt som våra värdar sa att det blir ännu varmare i juli.

Man ska ju som bekant inte generalisera men turkar är en gästfritt och omtänksamt folk! I alla fall alla de turkar jag har stött på, och det är ganska många efter 2,5 års projektarbete med tre turkiska städer som partners. De överöser oss med god mat och presenter och vet inte hur väl de vill oss. Ibland blir det för bra och det är svårt att värja sig. Det är t.ex. brukligt att man ger presenter till nya projektpartners de första gångerna man möts men sedan brukar man tycka att det räcker. Inte turkarna inte! När jag efter de första mötena försiktigt föreslog att vi skulle upphöra med presentgivandet så sa de: ”Sure, ok”, men nästa gång vi träffades så kom de med presenter likafullt. När jag lika försiktigt påpekade vad vi sagt sist så tittade de på mig med stora ögon och sa: ”We are turks, we give!” och så var det bra med det. Nu har vi i alla fall kommit ifrån de fina presenterna (mattor, sjalar, tavlor) och ner till de mindre som nötter och godis (turkish delight är obligatoriskt).

Vår medföljande tolk är också turk från början men bor numera i Sverige. Den turkiska omtänksamheten och generositeten sitter dock kvar hos henne. När jag klagade över att jag inte fått med min baddräkt (jag har slutat ta med den på tjänstresor eftersom man aldrig hinner bada) och att jag gärna ville försöka ta ett snabbt dopp i poolen för att svalka av mig, så erbjöd hon genast sin egen nya baddräkt som hon aldrig använt. Hon försäkrade att hon inte tänkte använda den själv. När jag tackade henne efter doppet och sa att baddräkten var väldigt fin ( det var den!) så ville hon genast ge den till mig! Jag protesterade förstås, men hon gav sig inte utan hävdade att hon gått upp så mycket i vikt sedan hon köpt den att hon inte trodde att hon kunde ha den. Jag kunde inte motstå detta generösa erbjudande, särskilt inte som min egen gamla baddräkt sitter otroligt sladdrigt efter min viktnedgång. Jag hade grämt mig över att mitt köpstopp hindrade mig från att köpa en ny. Nu har jag alltså en ny fin baddräkt i sommar!

Jag har numera lärt mig att uttrycka mig på turkiskt sätt vilket är otroligt artigt och lite krusidulligt. När man har hållit en föreläsning t.ex. och de vill ställa en fråga så frågar de inte rakt ut som jag brukar göra. Först tackar de för en intressant föreläsning och beskriver vad som var intressant och vad de lärt sig. Därefter undrar de om de möjligtvis kan få ställa en fråga om denna högst intressanta föreläsning, sedan ställer de frågan och avslutar med att själv föreslå olika svarsalternativ, som för att hjälpa till. Helt oemotståndligt! Detta har fått till följd att när jag blir inbjuden till borgmästaren (det blir jag varje gång) och får sitta i den fina lädersoffan och dricka te under Atatürks porträtt (likadant hos alla borgmästare) så inleder jag numera med att tacka för den stora gästfriheten och berömma hans stad i alla tonarter innan jag börjar konversera. Vilken positiv atmosfär det blir när man börjar ett samtal på det sättet. Vi svenskar har onekligen ett och annat att lära!

Jag har vid ett flertal tillfällen försökt föreslå att de skulle släppa oss ett par timmar någon kväll så att vi kan upptäcka staden på egen hand. Vi kan ju köpa oss något att äta på stan och så kan de ju få en ledig kväll och slippa ta hand om oss varje kväll i en hel vecka. (Det skulle vi ärligt talat tycka vara ganska skönt men det säger jag förstås inte) Det är helt uteslutet! Däremot uppbådar de gärna alla tjänstemän i staden för att köra runt oss vart vi vill. Det spelar ingen roll att jag förklarar att jag reser jorden runt i mitt jobb, ofta ensam, och att jag klarar mig alldeles utmärkt och så gör även mina medföljande kollegor. Skulle en turk inte ta hand om sina gäster? Inför en sådan omtanke måste man ju bara kapitulera. Det blir alltså inga lediga kvällar.

Denna vecka har vi, liksom vid alla besök, blivit gullade med på alla sätt och fått fantastisk mat. Den turkiska maten, ja, den är ett kapitel för sig. Jag älskar kebab! Inte den flottiga geggan man får i Sverige utan riktigt turkisk kebab som man ”bygger” själv av kött och grönsaker i lövtunna bröd. Mmmm! Och det grillade köttet! Mört, saftigt och med krispig yta. Och yoghurten! Varje region har sin egen yoghurt, någon är lös och någon så fast att man skär upp den med kniv. Till detta det ugnsvarma brödet och alla grönsaksrörorna…Min diet gick fullständigt åt skogen och jag åt alldeles för mycket. När jag kom hem igår kväll hade jag gått upp ett kilo. Det var det värt!

Ajöss och tack för lyan!

2009-06-26T06:49:00.000-07:00

Jag har under det senaste året åtnjutit lyxen av att ha ett eget litet krypin där jag har bott en dag i veckan. En liten, liten lägenhet inne i stan som bara var min (nåja, jag hyrde den i andra hand) och där jag kunde vara helt ensam och bara njuta. Jag har alltid haft ett stort behov av att vara ifred och rå mig själv; faktum är att när jag var yngre trodde jag aldrig att jag överhuvudtaget skulle klara att leva familjeliv. Men så träffade jag maken, vi blev kära, fick barn och så rullade det på och gick förvånansvärt bra. Småbarnsåren var dock svåra, chansen att få vara ifred när man har småbarn är nästintill obefintlig, det vet alla småbarnsföräldrar. Tidvis kändes som om jag satt i fängelse; fångvaktarna var väldigt söta och jag avgudade dem, men jag kände mig ändå som en livstidsfånge emellanåt. Denna känsla gav mig naturligtvis otroligt dåligt samvete, det är ju meningen att man ska vara rosenskimrande lycklig när man blivit mamma! Dessutom var jag orolig för att barnen skulle känna att jag ville fly och tro att det var något fel på dem eller att jag inte älskade dem. Nu verkar det som om de inte lidit någon större skada dock, de är lugna, harmoniska, kloka och roliga; mer än jag förtjänar alltså!

Jag har alltså ända sedan jag fick barn haft en dröm om ett eget ställe där jag kunde gömma mig ibland. Det har förstås känts lika ouppnåeligt som månen. Men så för ett år sedan bestämde sig min gamle far för att ge bort en större summa pengar till sina barn, pengar som han oförhappandes fått och inte tyckte att han behövde själv. Det har tidigare kommit gåvor av det slaget från mina generösa föräldrar och jag har alltid använt dem till något som hela familjen har haft glädje eller nytta av. Nu bestämde jag mig dock för att det var dags att vara en smula egoistisk. Jag hyrde alltså en liten skokartong i centrala stan i ett år. Där har jag sedan övernattat en dag i veckan, och njutit i fulla drag. Jag har haft riktiga myskvällar för mig själv: läst, tittat på tramsiga TV-program, ätit godis och slappat. Ensam! Underbart!

Intressant i sammanhanget är den reaktion jag har fått av omgivningen. När folk får reda på att jag bor själv en dag i veckan stirrar de på mig som om jag kom från Mars. Sedan följer en av två reaktioner: Antingen tycker de vansinnigt synd om maken som har en så hemsk fru (de säger inte att jag är hemsk, men jag ser att de tänker det, undrar hur många som hade tyckt synd om mig ifall maken hade gjort något liknande?) eller så undrar de om vi ska skiljas. Många verkar närmast provocerade av detta utbrott av själviskhet från en maka och mor. Är det verkligen så illa att det fortfarande är kärnfamilj sju dagar i veckan som är den enda accepterade lösningen? Att alla andra varianter av familjeliv anses vara förkastliga? Jag har under det här året endast mött ett fåtal personer som gillar idén och säger att de gärna skulle göra något liknande, alla andra verkar ta totalt avstånd. Som om jag på något sätt hotar deras trygga existens. Trist tycker jag. Jag gillar mångfald och skulle gärna välkomna fler typer av familjeliv. Se på Torsten Flinck och Annika Jankell t.ex. De har två barn ihop men har ändå valt att vara särbo från början. Inte vet jag något om orsaken eller hur det har fungerat (det är väl hon som skött allt det praktiska vilket kan få en att fundera på det jämlika i det förhållandet men den diskussionen tar vi en annan gång) men jag gillar nya grepp och folk som skiter i hur andra gör eller vad andra tycker. För mig skulle en delsbo-variant kännas bra tror jag, dvs att bo ihop ibland men inte alltid. Det är ju också en slags delsbo light som vi har provat detta året. För min del har det känts jättebra! Maken har inte samma behov som jag att vara ifred så för honom har det inte känts lika angeläget, men eftersom det var mina pengar så har han inte klagat. Jag tror inte heller att han har lidit särskilt mycket av arrangemanget; barnen är ju så stora nu och i stort sett självgående.

Nu är dock delsbo-året till ända; pengarna är slut och lägenheten uppsagd. Idag tömde jag den och städade för sista gången. Det känns ledsamt att inte få komma dit mer. Jag kommer att sakna mig! Nu hoppas jag på en lottovinst så att jag kan skaffa en ny lya där jag återigen kan få umgås med mig själv!

Nya kläder - fast gamla

2009-06-25T11:45:00.000-07:00

Bältesproblemet är löst, på flera sätt kan man säga. Tack Loppan och andra som erbjudit sin hjälp men det behövs inte. Så fort vi kommit hem från Stockholm ringde jag i nöd till min gamla mamma (vem annars?) och hon hade förstås ett skärp som jag kunde låna. Krisen avvärjd! Samma dag fick jag en snilleblixt och gick upp till min garderob på övervåningen där jag förvarar sådant som jag sällan använder men inte kan förmå mig att slänga ut. Jag gjorde ju ett liknande hälsoryck för kanske 8 år sedan och gick då ner 15 kilo. Den gången hade jag inget prylstopp utan köpte en hel del nya kläder. Tyvärr gick jag långsamt upp alla kilona igen och fick så småningom byta tillbaka till mina gamla kläder, men kanske mina ”skinny jeans” fanns kvar? Om de gjorde! Jag hittade inte mindre än fyra par jeans, två svarta och två blåa, vanlig lång modell och capri-modell för sommaren. Dessutom hittade jag ett gäng toppar som jag glömt att jag hade men som jag nu kan ha igen. När jag provade jeansen så passade de i alla fall nästan, ett par kilo till så sitter de perfekt! Hurra! När jag ändå var igång så satte jag igång med att prova gamla klänningar som jag inte kunnat ha på länge och nästan alla satt som en smäck! Mina förhoppningar om att kunna shoppa i min egen garderob pga. viktminskningen har alltså besannats. Det ska verkligen bli jätteroligt att kunna använda alla mina ”nygamla” kläder i sommar! Det enda som stör mig är hur jag har kunnat köpa så mycket klänningar. När hade jag tänkt att ha dem? De känns för fina för att ha till vardags och hur ofta går jag egentligen på fest nu för tiden? Jag har helt klart ägnat mig åt ett ganska besinningslöst shoppande utan att fundera en minut på vad jag skulle ha grejorna till. Läskigt!

Jag besökte min massageterapeut häromdagen för att diskutera mina höftproblem. Jag vill gärna kunna jogga men har inte kunnat göra det på åratal pga höftsmärtor. Istället promenerar jag i rask takt men det är helt enkelt inte samma sak; jag vill springa! När jag ser folk springa förbi mig i spåret så blir jag jätteavundsjuk och får en massa onda och lågsinta tankar om att lägga krokben för dem (jag är hemsk, jag vet!). Jag har varit hos sjukgymnast och läkare och bland annat fått specialgjutna iläggssulor och akupunktur på korsan och tvärsan men inget har hjälpt. Folk har sagt åt mig att ge upp och nöja mig med promenader men jag har varit envis; jag vägrar att acceptera att jag aldrig ska kunna springa mer! Nu vände jag mig till Johan, min massageterapeut sedan länge, och en mycket klok man. Sista strået så att säga. Johan testade en massa saker, skrev noll på det mesta och skakade på huvudet. Sedan kom domen: ursvaga muskler i bålen! De är nästan helt lealösa tydligen och orkar inte hålla emot när jag springer, vilket de gör automatiskt på de flesta människor. Iläggssulorna är bra eftersom jag är en s.k. överpronerare, men de hjälper inte helt; de inre bukmusklerna måste tränas upp. Han lovade inga under, det krävs mycket träning och envishet för att ändra ett felaktigt rörelsemönster, men han tyckte att vi skulle försöka. Han ska hjälpa mig i början tills jag har hittat rätt muskler och rätt teknik, sedan ska jag kunna träna själv hemma. Yippi!

Till att börja med ville Johan att jag skulle köpa en bok som precis kommit ut som handlar om den här sortens problem och som ger tips och hjälp med träningen. Vi bestämde att jag skulle läsa den över sommaren och i höst börjar vi med träningen! Då dök ett prylstoppsproblem upp: den finns inte på biblioteket! Jag resonerade med mig själv fram och tillbaka: jag ska ju inte köpa böcker…fast den här räknas ju nästan som medicin…eller? Jag bestämde mig för att lämna ett inköpsförslag på biblioteket och ge det en chans, annars skulle jag köpa den. Sagt och gjort, igår skickade jag in ett inköpsförslag och beredde mig på att vänta. Idag slog det mig att jag kunde mejla biblioteket och fråga om de kunde ge besked om huruvida de tänkte köpa den eller inte. Då skulle jag ju få klart besked. Jag mejlade imorse och i eftermiddags kom det ett svar: vi har beställt boken och reserverat den för dig. Jag trillade nästan av stolen! Malmö stadsbibliotek – I love you!

Hemma igen

2009-06-20T00:28:00.000-07:00

Stockholmsresan är över och vi är hemma i vårt hus igen. Konstigt det där med att det alltid är så roligt att åka iväg och så sköönt att komma hem! Dra på sig mysbyxorna och loda runt därhemma bland sina egna grejor. I Stockholm bodde vi på Långholmens vandrarhem, något jag verkligen kan rekommendera. Vandrarhemmet ligger i det gamla fängelset och man bor i de forna cellerna. Rolig idé tycker jag, särskilt som de har ansträngt sig att bevara den gamla fängelsemiljön så mycket som möjligt. Det känns kanske så lagom kul för dem som tillbringat decennier bakom murarna i ångest och vanmakt, dock, att det nu ligger turister i deras gamla celler och mumsar chips och planerar sin nästa tripp till Gröna Lund.

Vi var fem personer som delade en fyrapersoners cell. Det gick ganska hyfsat men efter några dagar var golvet så belamrat med grejor att man nästan inte kunde ta sig fram. Skitiga kläder, tidningar, tomma läskflaskor, mangaböcker, you name it! Ingen av oss är så intresserad av att städa så då blir det som det blir. Dessutom hade äldsta sonen kommit direkt från Dreamhack, ett dataspelskonvent där 10.000 ungar spelar dator i samma lokal! Det betydde att han släpade på en jätteväska med full IT-utrustning. Datorn riggades naturligtvis upp i det pyttelilla utrymmet och spelandet fortsatte.

En annan sak som var rolig var att upptäcka Långholmen. Jag är ju ganska ofta i Stockholm i jobbet men rör mig då huvudsakligen i city eller på Södermalm runt slussen. Denna lilla charmiga ö har gått mig totalt förbi. Tills nu. Jag har den märkliga vanan att vakna tidigt på morgnarna, sådär vid 6-7-tiden, även när jag är ledig. Eftersom min familj gärna sover tills mitt på dagen så har jag en hel förmiddag för mig själv. Inte så dumt! När vi befinner oss på resande fot brukar jag dra på mig träningskläderna och ge mig ut på långa promenader. Jag vet att det låter äckligt käckt för de flesta men för mig är det fullständigt normalt. Jag är pigg då och jag gillar att promenera och upptäcka nya miljöer. (Äckligt käckt för mig är det om man ger sig ut och promenerar på kvällen; då är jag helt död och orkar inte röra mig en millimeter från soffan.) Alltså har jag tillbringat förmiddagarna med att upptäcka Långholmen samt de närliggande delarna av Södermalm. Där finns fantastiska promenadvägar med mycket grönska och en otroligt utsikt över Stockholm. Min förälskelse i vår huvudstad blev än starkare; innan jag dör vill jag bo i Stockholm; gärna på Långholmen eller Söder!

Ett akut shoppingproblem uppstod redan andra dagen. Vi hade köpt ett par nya jeans till mellansonen (nödvändigt, de gamla höll på att ramla isär) och efter en dags användande upptäckte han att han behövde ett bälte för att hålla dem på plats. Visserligen är det högsta mode bland tonåringar att ha byxorna hängandes nere på halva rumpan (varför? varför?) men det blev lite väl bra. Eftersom jag just då hade ett par lite mindre byxor på mig än vanligt förbarmade jag mig över honom och lät honom låna mitt tills vi fick tag på ett. Inte vet jag vad han gjorde men efter ett tag kom han fram till mig med ett skuldmedvetet flin i ansiktet och ett trasigt bälte i näven. Mitt enda bälte! Och jag som har gått ner 11 kilo (jepp!) och inte kan ha mina vanliga byxor utan bälte! Vad göra nu? Att köpa ett nytt bälte känns lite mesigt, kanske rent av som ett regelbrott (fast det skulle nog kunna ursäktas). Jag väntar och ser, kanske det dyker upp något gammalt bälte någonstans. Jag får väl knyta ett snöre runt midjan så länge!

Tjocka släkten

2009-06-18T22:58:00.000-07:00

På väg till Stockholm mellanlandade vi i Bohuslän för en släktträff. Det var 95 personer från den ärofulla släkten Karlsson som hade slutit upp! Inte så dåligt, kan man tycka. Det som var mest fascinerande var att jag kände, och kände igen, nästan alla! Det är mormorsmor Hannas förtjänst. Hanna och hennes man Gustav fick sju barn, varav min mormor var äldst. Gustav drev en bryggeri i Lysekil, A Karlssons bryggeri, och Hanna var entreprenör och mångsysslare. Hon drev bl.a. ett pensionat i trakten, som tyvärr inte gick så bra ekonomiskt; hon var alldeles för generös och lät släkt och vänner bo gratis. Efter några år lade Hanna ner pensionatet och startade ett lantbruk istället. Det gick inte heller så lysande efter vad jag har hört. Men hennes sätt att alltid ha något på gång tilltalar mig oerhört.

Mormorsmor Hanna vurmade för hus och hon såg det som en av sina uppgifter att hålla ihop sin stora familj. Föjdaktligen köpte hon hus i trakten och delade ut till sina barn. Ett smart sätt att hålla dem kvar i närheten kan man tycka. Ett ganska dyrt sätt också, men bryggeriet gick bra och Gustav lät henne hållas. Husen har sedan gått i arv och använts som sommarhus av Hannas barnbarn, alltså min mor och alla hennes kusiner. Den gemensamma nämnaren är en liten strandbit med brygga och badhus som användes av alla; det är där man träffades, varje solig sommardag. Nu är en del av husen sålda men några finns kvar och används fortfarande av Hannas ättlingar, dvs min generation och våra barn. Vi träffas fortfarande på stranden varje sommar, tre generationer Karlsson. Hanna hade varit mycket nöjd om hon hade sett det!

Jag fick tyvärr aldrig träffa Hanna, hon dog innan jag föddes, men jag tror att vi hade haft en del att prata om. Intresset för hus har gått i arv, min favoritdel i morgontidningen är husbilagan på söndagar. Jag sitter länge och bläddrar och drömmer om hus och lägenheter jag skulle vilja köpa. Min hemliga dröm är att någon gång i livet få driva ett pensionat, förhoppningsvis lite mer framgångsrikt än Hanna. Sist men inte minst är jag en idékläckare och visionär, precis som hon var. Tyvärr, eller som tur är, har jag ingen rik man som kan bekosta alla mina vansinniga projekt, så till skillnad från Hanna får jag oftast nöja mig med att drömma.

Snart åker jag till Bohuslän igen för att tillbringa en del av min semester där, som jag gör varje sommar och har gjort sedan jag föddes. För mig är det inte sommar förrän jag kommer till Bohuslän. Då samlas vi på stranden igen och tar vid där vi slutade förra året. En av dagarna kör jag in till kyrkogården i Lysekil, där Hanna och Gustav ligger och säger hej. Tack, Hanna för att du fanns!

Familjeresa

2009-06-18T00:33:00.000-07:00

Nu är jag i Stockholm igen, denna gång med familjen. Vi har tagit en vecka ledigt för att visa barnen Stockholm, de har aldrig varit här. Följdaktligen kör jag favoriter i repris från mitt besök här med namibierna; båttur, Vasa, Skansen, Slottet m.m. Båtturen tyckte barnen var sådär, men Vasa fick godkänt och så även Skansen-akvariet. Både jag och äldsta sonen har med stort nöje slukat boken om hur Jonas Wahlström skapade Skansen-akvariet så det är ju naturligtvis roligt att se det "IRL". Idag ska det bli vaktavlösningen, slottet och en tur i Gamla stan.

Konstigt att jag alltid glömmer hur det är att resa med våra barn. Varje gång blir jag en lite besviken på att de inte uppskattar det vi tror att de ska uppskatta. Att jag inte lär mig! Det våra barn gillar bäst med resor är att vara på hotellrummet. Man ska ligga i sin säng och spela DS (nån sorts liten manick med elektroniska spel i) eller läsa Manga-böcker. Då är livet toppen! När man då har släpat dem till Thailand ((förförra året) eller Spanien (förra året) så blir man en smula besviken. Man anordnar utflykter till paradisöar, turer med snabba båtar eller annat som man tror ska kännas lika fantastiskt för dem som för oss och den enda fråga man får är: när ska vi åka tillbaka till hotellet? Suck! Vi kanske ska stanna hemma helt enkelt? Fast man vill ju så gärna att de ska få se världen!

När det gäller shoppingen så går det fortfarande bra. Vi har handlat kläder och skor till barnen och visst suger det mig ibland att köpa något snyggt jag får syn på, men än så länge har jag hållit emot. Jag lägger märke till att det har börjat sticka i mig när jag ser alla shoppare på stan, fullastade med påsar. Inte av avundsjuka, nej detta är ett annat stickande, mer som irritation eller oro. Jag får lust att gå fram och säga: Det här håller inte, sluta shoppa så urskillningslöst! Jag är ju förstås väl medveten om att jag såg likadan ut för några månader sedan och då inte hade en tanke på något köpstopp. Lätt att slå sig för bröstet nu alltså!

Vad ska vi äta?

2009-06-10T12:30:00.000-07:00

Idag diskuterade vi olika dieter på jobbet. Jag själv går, som jag tidigare nämnt, på GI-kost vilket fungerar bra för mig. Jag skippar alla snabba kolhydrater som socker, pasta, ris, potatis och nästan allt bröd. Det enda bröd jag äter är en fullkornsmacka på morgonen. Dessutom har jag lagt ner kakor och godis i alla former förutom lite mörk choklad då och då (minst 70 % kakao) samt nötter. Jag har istället ökat dosen grönsaker, frukt och bär. På detta mår jag toppen och har hittills gått ner 10 kilo på ca 12 veckor. En kollega kör LCHF (Low carbs, high fat) vilket innebär att man skippar nästan alla kolhydrater, även frukt och bär och en del grönsaker, och ökar på fettdosen rejält liksom proteinet. Fettet ska gärna vara mättat! För en som är uppväxt med ”Frukt är godis” och fått sig itutat är omättat fett är det enda raka känns detta väldigt konstigt men kollegan har liksom jag gått ner ca 10 kilo och känner sig i väldigt fin form. En tredje kollega går på ISO-dieten och trivs bra med det.

Så vad är rätt? Hur ska vi äta för att må bra? Ja, uppenbarligen är detta väldigt individuellt! Det som är fascinerande är att trots all forskning på området så är experterna inte överens om vad som egentligen är bra för människokroppen. Borde vi inte ha kunnat fastslå det en gång för alla? När det gäller att gå ner i vikt så tror jag att i stort sett alla dieter hjälper på kort sikt, så det är egentligen inget bra mått på vad man ska äta eller inte äta. Så fort man börjar begränsa sitt intag av föda så går man ner i vikt. Särskilt som de flesta uppryckningar av ens matvanor brukar innebära att man också ökar dosen motion. Det som verkligen spelar någon roll måste vara hur man känner sig och inte vad vågen eller måttbandet visar. Dessutom måste man ge det tid och känna hur det känns när nyhetens behag har lagt sig och vardagslunken träder in; Mår jag bra? Funkar detta för mig i vardagen? Känns det långsiktigt hållbart eller var det bara en ”quick fix”? Det största problemet för det flesta är ju att stanna kvar i sina nya goda vanor och inte falla tillbaka i det gamla.

Innan var jag av den bestämda uppfattningen att det bara handlar om ”Energi in – energi ut” och att det funkar lika för alla. Nu är jag mer tveksam; det kanske inte är så enkelt. Folk verkar ju uppenbarligen ha olika lätt för att gå upp i vikt t.ex. Jag börjar mer och mer tro att en viktig faktor är hur känslig man är för socker (eller sådant som omvandlas till socker i kroppen som t.ex. snabba kolhydrater) och att detta är väldigt olika för olika människor. Jag har själv tidigare haft stora problem med blodsockersvängningar, t.ex. har jag ibland när jag cyklat hem från jobbet sent på eftermiddagen fått stanna halvvägs och äta något sött för att jag fått såna känningar att det kändes som om jag skulle svimma. Detta har blivit mycket bättre sen jag skippade alla snabba kolhydrater. GI känns alltså rätt för mig. I detta sammanhanget känns LCHF-folket inte heller helt ute och cyklar. Mer fett och mindre kolhydrater ger en jämnare blodsockerkurva! Men det svindlar lite när man tänker sig att om LCHF:arna har rätt så har vi alla fått totalt fel kostråd de sista 30 åren eller så. Totalt fel!! Och det pågår fortfarande! Hela vårt ätande är uppbyggt kring kolhydrater (minns kampanjen sex till åtta skivor bröd om dagen). Om man börjar fundera på vad detta har gjort för folkhälsan i världen, och hur det hade sett ut om vår kost istället hade varit uppbyggd kring proteiner och fett så blir man betänksam. Är det möjligt att vi alla har tagit så fel? Det känns otänkbart! Eller?

Eco Queen - bra eller dålig tidning?

2009-06-06T13:17:00.000-07:00

Jag har nämnt tidigare att jag är tidningsnarkoman och att jag nu försöker byta ut en del tramsiga tidningar jag tidigare läst mot sådana med mera vettigt innehåll. En tidning som jag läst några gånger och är ganska kluven till är Eco Queen. Den är ganska ny på marknaden och liknar de vanliga månadsmagasinen men har ekovinkel. Reportagen handlar till största delen om mode, inredning och skönhetsvård. På snart sagt varenda sida finns det tips på grejor som man kan köpa, vilket inte känns särskilt hållbart. Rubrikerna på reportagen är t.ex. ”Eco-shopping”, ”Eco-chic” eller ”Eco-snygg”. Köplusten triggas precis som i de traditionella magasinen. Å andra sidan visar man en mera hållbar väg att shoppa genom att handla ekologiskt eller second hand. Här blir det också tydligt att tiden när ekologiska kläder var beiga och trista är förbi; kläderna på modebilderna är ursnygga! Ska man nu ändå shoppa så är det ju bättre att köpa miljömärkt/ekologiskt eller second hand än att köpa kläder av besprutad bomull t.ex. Naturligtvis hade det varit bäst att inte alls köpa sådant man inte behöver och därför borde man kanske bojkotta tidningar som Eco-Queen. Risken med ett sådant förhållningssätt är att man skrämmer bort shoppinglystna människor och stärker deras fördomar om att ett hållbart liv är ett tråkigt liv. Jag vet inte hur man ska förhålla sig här, men det tål helt klart att diskutera.

Jag berättade för några veckor sedan att jag ville läsa boken ”Växla ner” av Karin Lilja men att den inte fanns på biblioteket och inte heller att köpa begagnad eftersom den är alldeles ny. Mest för syns skull skickade jag in ett inköpsförslag till biblioteket men hade inga större förhoppningar om att det skulle hända något inom överskådlig tid. Jag hade bestämt mig för att köpa boken eftersom jag kände att den hade något viktigt att lära mig och jag får köpa böcker som känns viktiga för min utveckling och inte finns på biblioteket. Det var emellertid något som tog emot och jag köpte den inte, tänkte att det ordnar sig nog, den kanske dyker upp. Nu har den dykt upp! På biblioteket! Antingen hade de redan tänkt köpa den eller så gjorde mitt förslag susen. Den var till och med redan utlånad. Jag har dock lagt in en beställning så snart dyker den upp på ett bibliotek nära mig. Hurra!

Sommarfunderingar

2009-06-05T01:26:00.000-07:00

Det är hårt att vara prylstoppare när butikerna svämmar över av fina sommarkläder, rara små saker till sommarstugan och nya intressanta böcker. Nästan varje dag ser jag sommarklänningar i skyltfönsterna i stan som känns otroligt lockande. Igår såg jag dessutom ett par jättefina röda lädersandaler som ropade på mig med hög röst. Än så länge har jag hållit emot utan större ansträngning dock; jag noterar att den där skulle jag gärna köpt men jag är långt ifrån att faktiskt göra det. Jag har alltså lyckats ganska bra med att omprogrammera min hjärna till icke-köpande . Var på Åhléns med en kollega häromdagen för att köpa badbyxor till sonen som växt ur sina (barnen omfattas inte av köpstoppet). Hon berättade då att jag faktiskt har smittat henne en smula; hon ser mer kritiskt på sina inköp nuförtiden och frågar sig om de verkligen är nödvändiga. Det tyckte jag var väldigt uppmuntrande att höra; dubbel nytta med mitt lilla projekt alltså.

En av orsakerna till att jag inte faller till föga och köper den där sommarklänningen eller de där sandalerna är förstås det faktum att jag har pratat vitt och brett om mitt köpstopp för alla jag känner. Det i kombination med den här bloggen sätter ju press på mig: det skulle vara en nesa utan dess like att ge upp eller att börja fuska. Naturligtvis skulle jag kunna köpa saker i smyg men då skulle jag nog inte kunna se mig själv i spegeln. Ånej, här ska kämpas! Till sista blodsdroppen!

Ett eldprov kommer när jag om en månad åker på en konferens till Namibia. Där finns så mycket underbart hantverk som man vill lägga vantarna på! Nu har jag ju redan varit där nere två gånger det senaste året och köpt en del fina saker (före köpstoppet alltså) så jag får väl tänka på det jag redan har där hemma när suget sätter in. Få se hur det går…

På resande fot

2009-06-02T21:41:00.000-07:00

Har inte bloggat på ett tag nu på grund av två tjänsteresor efter varandra + strul med min uppkoppling. Nu är jag emellertid lyckligt och väl hemma igen och har fått kontakt med omvärlden. Den sista veckan har jag befunnit mig i den kungliga hufvudstaden tillsammans med en delegation från Namibia. Det var en spännande upplevelse på flera sätt. Dels var det roligt att se Sverige och Stockholm med namibiska ögon och dels var det en märklig känsla att vara turist i sitt eget land. Jag är ofta i Stockholm för att gå på olika möten eller delta i konferenser, men detta vara faktiskt första gången jag besökte Stockholm som turist. Meningen med besöket var att den namibiska gruppen skulle lära sig mer om Sverige och om vår huvudstad, som en inledning på det treåriga samarbetsprojekt som vi nu inleder. Besök på stadshuset och i riksdagen för att lära sig mer om hur Sverige styrs varvades med vaktavlösningen på slottet och en historisk tur i Gamla stan. Jag rycktes med i turiststämningen och hade det inte varit för mitt köpstopp så hade jag förmodligen avslutat resan med att köpa en svindyr dalahäst i en souvenirbutik! Nu fick jag nöja mig med att följa med mina namibiska kollegor på deras shoppingturer runt stan på lediga stunder. Det mesta var naturligtvis väldigt dyrt med namibiska mått mätt (även med svenska skulle jag vilja säga), men en del presenter att ta med hem blev det ändå.
Förutom köpstoppet har jag ju även gjort ett hälsoryck och går på GI-kost sedan några månader tillbaka. När jag är ute och reser, även i Sverige, så förvånas jag över hur lite GI-tänket har slagit igenom i butiker och restauranger. Försök hitta något på Pressbyrån som du kan ha med dig att äta på resan! Det är mackor, mackor, mackor samt pastasallader. Det slutade för min del med en smoothie, en banan och lite nötter. Helt OK mellanmål men som lunch känns det lite klent. Samma sak när man ska äta något snabbt på stan. Korv med bröd? Ja, om du skippar brödet. Samma sak med hamburgare, eller gyros, eller falafel, eller… Hur kul är det? Det här GI-tänket tvingar en att bli uppfinningsrik. Jag har numera med mig lite snacks i ryggan som jag tar till när det kniper. Nötter, frön, torkade bär och torkad frukt (se upp för socker), mörk choklad m.m.. När jag bor på hotell går jag och köper t.ex. skinka eller räkor, ost, paprika, frukt och bär som jag lägger i minibaren och sedan kan jag duka upp en liten trevlig och nyttig buffé på kvällen när jag ligger och zappar på TV:n och blir sugen. Klart bättre än förut när jag åt ostbågar och skumbananer!

På köpfronten annars inget nytt. Jag har inte köpt något, inte heller har jag haft något större köpsug. Min plånbok har gått sönder, blixtlåset till myntfacket har gett upp. Jag vet inte riktigt hur detta ska lösas, kanske det ligger någon överbliven plånbok någonstans i gömmorna? I väntan på att jag kommer på något så har jag mynten i fickan och det går bra det också!

Att handla billigt

2009-05-20T10:32:00.000-07:00

Jag har varit på tjänsteresa några dagar på Gotland, i Visby närmare bestämt. Vilken underbar liten stad det är, man blir alltid förvånad när man kommer dit, den är liksom helt overklig, som en saga. Men så är den ju utsedd till världsarv också! På lediga stunder har jag traskat runt i gränderna eller utmed havet och bara njutit. Nu är jag hemma igen men fast besluten att snart återkomma!

På vägen dit läste jag boken ”Sjukt billigt – Vem betalar priset för ditt extrapris?” av Jörgen Huitfeldt, Thella Johnson och Ola Wong. Det skulle ursprungligen bli ett radioreportage i P1:s Kaliber men det blev även en bok. De tre författarna reser runt i Kina, ett land där mycket av det vi köper i Sverige tillverkas, och undersöker hur tillverkningen går till och hur arbetsmiljön är för dem som arbetar i fabrikerna. De tittar bl.a. på smycken som sedan säljs här hemma på Glitter, Albrekts guld, Guldfynd, Hallbergs, Åhléns m.fl. svenska företag. Det är skrämmande läsning! Hur många vet att de billiga bijouterier som vi köper för en spottstyver här hemma ofta tillverkas av människor som jobbar 10-12 timmar om dagen, sju dagar i veckan, för en usel lön och att dessa människor dessutom ofta drabbas av silikos, en dödlig sjukdom, eftersom de utsätts för stendamm när de slipar smyckena utan någon skyddsutrustning. När detta sker får de ingen eller mycket liten ersättning av arbetsgivaren, oftast förnekar företaget att de över huvudtaget varit anställda. Eftersom de aldrig fått något anställningsintyg har de ingen chans utan lämnas åt sitt öde att sakta tyna bort. Man tappar liksom lusten att shoppa billiga smycken när man läser sånt, eller hur?

Ett annat exempel som tas upp i boken är tillverkningen av gatsten som sker under liknande villkor. Denna gatsten köps sedan bl.a. av svenska kommuner som vill spara pengar. Enligt boken ligger det billig kinesisk marksten i de hållbara områdena Hammarby sjöstad i Stockholm och Västra Hamnen i Malmö. Enligt de kinesiska försäljarna frågar svenskarna bara om det förekommer barnarbete. Blir svaret nej är man nöjd.

Sedan radio-reportaget gjordes har det dock gjorts en hel del förbättringar enligt boken. Kraven från de svenska inköparna har skärpts, och arbetsförhållandena har blivit bättre på sina håll. Det råder dock inget tvivel om att mycket finns kvar att göra. För oss konsumenter här hemma gäller det att tänka ett varv till. Det finns en anledning att saker och ting är billiga! Antingen har man gett tusan i arbetsmiljön, eller så betalas inga vettiga löner. Eller så tar miljön stryk. I värsta fall alla tre! Det är kanske dags att vi inser att när vi handlar billigt så är det någon som betalar i andra änden. Dyrt! Att bojkotta känns inte som någon lösning, det resulterar ju sannolikt bara i att människor som redan lever på marginalerna förlorar jobbet. Istället måste inköparna ställa krav och vi måste i alla led vara beredda att betala mer för våra produkter. Det drabbar ju i slutändan oss privatkunder och skattebetalare, men det har vi kanske råd med om vi shoppar mindre?

Saker som går sönder

2009-05-16T01:21:00.000-07:00

Många har undrat hur jag gör med saker som jag använder och som går sönder. Får jag köpa nya? Svaret på den frågan är nej, helst inte, om det går att lösa på annat sätt. Nu har jag faktiskt råkat på mitt första problem av det slaget. Min älskade ryggsäck som är med mig varje dag, överallt, har börjat gå upp i sömmarna. Det är en pryl som jag verkligen behöver, där har jag allt från laptop till lypsyl. Den är med mig på mina jobbresor, oftast fullproppad (kanske därför den börjar gå upp i sömmarna) och på semestern och alla arbetsdagar däremellan. Jag kan alltså inte klara mig utan den. Men att köpa en ny – nej, det måste gå att lösa på annat sätt.

Som jag tidigare vittnat om har jag tummen fast förankrad mitt i handen; jag kan inte sy i en knapp utan att börja svära och leva om. Tråden trasslar sig, knuten går upp och jag sticker mig ofelbart i något stackars finger. Icke desto mindre tänkte jag göra ett tappert försök att laga ryggsäcken själv. Jag föreställer mig någon slags hard core variant av sömnad, där jag använder dubbel, stark tråd och tät söm. Det lär inte bli vackert men who cares! Om inte det håller så får jag väl leta upp en skräddare eller skomakare som kan laga den åt mig. Att köpa tjänster är ju tillåtet!

Ett värre problem kan det möjligtvis bli om mina blåjeans ger upp innan prylfria året är till ända. Jeans har ju en benägenhet att slitas i grenen och det kan bli trixigt att laga. Men det kanske inte är några problem för en duktig skräddare? Ett annat problem av mera positiv art är att jag faktiskt har gått ner 8 kilo på grund av mitt hälsosammare leverne och jag planerar att gå ner ungefär 6 till. Redan nu börjar jeansen hänga löst, igår fick jag leta upp ett gammalt skärp som låg bortglömt (!) längst ner i strumplådan. Vad gör jag om jag faktiskt inte kan ha mina byxor längre? Nåja, den dagen den sorgen/glädjen. Kanske kan jag ha några av barnens avlagda? De två tonåringarna är ju faktiskt större än jag nu. Annars finns ju alltid second hand. Om inget av det funkar så kanske jag ska slå till på ett par ekologiska jeans. Det har jag varit för snål att köpa innan; de jag har sett har kostat runt tusenlappen och jag har bara inte kunnat med att lägga så mycket av familjens gemensamma budget på ett par byxor. Men nu när jag inte köper något annat så kanske…men det får bli den absolut sista utvägen i så fall, jag ska ju INTE köpa nytt!

En månad har gått

2009-05-14T11:10:00.000-07:00

Nu har en månad gått på mitt prylfria år. Elva kvar! Jag ska försöka mig på att summera den första månaden. För att sammanfatta kan man säga att det känns mycket bra. Det känns befriande att inte vara med i shoppingkarusellen och jag saknar inte klädaffärer eller heminredningsaffärer. Det har varit lättare än jag trodde att inte köpa såna saker; jag har helt enkelt inte gått in i affärerna och då har heller inte köpsuget uppstått. Några gånger har jag varit inne på Åhléns för att köpa tvål eller schampo, men då jag undvikit att strosa omkring; jag har gått raka vägen till rätt avdelning, handlat och sedan gått raka vägen ut igen och det har känts helt OK. Någon gång har jag sett något snyggt i en tidningsannons och känt ett köpsug, men det har falnat ganska snabbt igen, lyckligtvis (fast de där silversandalerna från Ecco var himla snygga…).

Det svåraste har nog varit att inte köpa böcker. Det är nog den roligaste formen av shopping jag vet, jag har alltid varit en bokoman, så länge jag kan minnas. Att låna böcker är inte samma sak, jag gillar att äga böcker, att ha dem i mitt ”bibliotek” och att gå där och titta och flytta runt dem lite. En tröst har varit att surfa på stadsbibliotekets hemsida efter böcker som verkar bra och sedan beställa dem. Nu börjar de trilla in, i morgon ska jag hämta den första. Fast jag skulle ju läsa dem jag hade hemma först var det tänkt, det funkar ju så där kan man säga…

Hur har det gått med tidningarna då? Jag är ju inte bara bokoman, jag är tidningsknarkare också! Mitt mål var att börja köpa mer vettiga tidningar och inte bara skräptidningar som triggar köplusten. Jo, det har väl gått hyfsat. Jag har inte köpt Damernas värld, Femina eller Amelia som jag gjorde förr, istället har jag upptäckt PS och Leva som jag gillar båda två. Topphälsa prenumererar jag på sedan innan och Tara är jag också ganska förtjust i, särskilt sedan de gjorde om den till en mer hälso- och livsstilsinriktad tidning. Där är fortfarande en del smink, hår och shopping som jag kan klara mig utan, men också en hel del bra. Mitt nästa mål är att inte köpa så många av tidningarna utan försöka läsa en del på biblioteket, få se hur det går. En stor del av tidningsknarkandet handlar om mysfaktor, att krypa upp i soffan med en ny tidning, och på bibblan blir det nog inte riktigt samma sak. Visst kan man låna tidningar också, men då är de oftast ett halvår gamla och tämligen slitna.

I samband med mitt prylfria år har jag också försökt leva mera hälsosamt när det gäller mat och motion, för att bli piggare och gå ner i vikt. Det fungerar än så länge mycket bra, jag går på GI-diet och äter mindre mängder och har gått ner 8 kilo på lika många veckor. Jag har inte heller ätit något godis under denna tid förutom lite mörk choklad ibland. Och jag känner mig piggare! Det kan ju också bero på nyhetens behag, jag är en sådan som går igång på förändring, vi får väl se hur det känns om ett tag.

En backlash har det blivit, eller rättare sagt två. Jag kände mig ”tvungen” att köpa ett par lasthållare till bilen och en kanotvagn för att kunna använda den kajak jag köpte i vintras (se bloggen den 10 maj för en närmare förklaring). Det känns naturligtvis som ett nederlag, men samtidigt kan jag inte se hur jag skulle kunnat hantera situationen annorlunda om jag överhuvudtaget ska använda kajaken denna säsongen. Det är, som Mark Levengood skulle ha sagt, bara att ”Bryta ihop och gå vidare!”

En positiv sidoeffekt av projektet är att jag har börjar fundera mycket mer på vad livskvalitet är, hur jag vill leva mitt liv och vad som egentligen är viktigt. Som tur är har jag en make som alltid är beredd att tänka nytt och diskutera saker vilket har resulterat i intressanta tankeutbyten därhemma. Kanske kommer det också så småningom att märkas på vår livsstil och de val vi gör?

Summa summarum: jag är nöjd, det känns bra, och jag ångrar INTE att jag bestämt mig för att utmana mig själv!

Bokläsning

2009-05-12T12:56:00.000-07:00

Jag har läst en helt underbar bok i helgen som jag gärna vill rekommendera. Den heter ”Matsmart – på spaning efter nya goda trender” och är skriven av Stefan Edman och Bo Thunberg, två gamla miljörävar. Här får man möta sanna entreprenörer runt om i landet som satsar på att erbjuda folk genuina matupplevelser genom att producera och förädla ekologisk, närproducerad mat. De flesta arbetar i liten skala men även några som jobbar mer storskaligt finns med i boken. Reportagen varvas med kloka reflektioner kring mat och mathållning i dagens Sverige. Boken innehåller också en stor samling fantastiskt vackra bilder, tagna av Jan Töve. Jag hade hört talas om boken och när den oförhappandes dök upp på vårt lilla stadsdelsbibliotek så kastade jag mig över den. Det gjorde jag rätt i! Nu känner jag ett stort sug efter köpa genuina råvaror och laga mat på ett långsamt, tålmodigt och kärleksfullt vis. Jag har till och med känt en glimt av mitt gamla trädgårdsintresse som varit som bortblåst sedan barnen kom; att odla lite egna grönsaker och bär hade kanske inte varit så dumt.

På grund av mitt köpstopp tvingas jag nu ta upp en gammal kärleksrelation som har hunnit svalna betydligt, nämligen den med biblioteket. Det var länge sedan jag lånade böcker; jag är till och med så efter att jag har svårt att hantera de automatiska lånediskarna; jag saknar den gamla goda tiden när en snäll bibliotekarie stämplade in mina böcker och glatt diskuterade deras innehåll med mig. Malmö stadsbibliotek känns som en jättelik järnvägsstation med ett myller av folk som alla tycks veta vart de är på väg, bara jag lodar runt lite vilset längs väggarna i fåfäng jakt efter någon efterlängtad dyrgrip. Trots att jag har kollat på nätet att boken finns inne så hittar jag den inte utan att fråga minst tre personer. Efter att äntligen ha hittat boken och lyckas trassla mig igenom låneautomaten under ideliga suckar från kön bakom mig så smyger jag svettig och stukad därifrån. Aldrig mer!

Nu har jag kommit på ett annat sätt: Jag beställer boken till vårt lilla mysiga bibliotek i min stadsdel! Då slipper jag leta mig fördärvad och den snälla bibliotekarien stämplar in min bok och önskar mig trevlig läsning! Kanske inte så hållbart att köra böcker kors och tvärs genom stan, men jag tröstar mig med att de säkert ändå har ärenden till varandra, de där biblioteken.

I ett tidigare inlägg sa jag att jag inte skulle köpa några nya böcker under mitt prylfria år. Inte för att jag är emot böcker, tvärtom, men jag har köpt så många böcker det sista året som jag inte hunnit läsa så jag vill koncentrera mig på att klara av dem först. Ville jag ha andra böcker så skulle jag låna dem. Endast om det dök upp en bok som jag trodde att jag kunde lära mig något viktigt av och som inte fanns på biblioteket så fick jag köpa den. När jag hade skrivit det så tänkte jag i mitt stilla sinne att det var nog onödigt att ens skriva, den situationen kommer knappast att uppstå; alla böcker finns väl på biblioteket? Jo pyttsan! Redan nu har det dykt upp en bok som tror att jag kan lära mig något viktigt av, som inte finns på biblioteket och som de inte heller har några planer på att köpa in. Eftersom den kom ut för bara några månader sedan så finns den inte heller att köpa begagnad. Den heter ”Växla ner!” och är skriven av Karin Lilja. Den tar på ett väldigt handfast och konkret sätt upp precis det jag nu går och funderar på, nämligen: hur kan man leva ett lika bra eller bättre liv med mindre pengar i plånboken? Dvs. efter att man t.ex. har gått ner i arbetstid för att få ett liv mer i balans. Jag får väl köpa den då, jag bryter inte mot några regler, men det känns retligt. En tröst är dock att jag faktiskt inte VILL köpa den, det tar emot; mitt ickeköpande har faktiskt satt sig ganska fast i min skalle!

Våndor!

2009-05-10T13:01:00.000-07:00

Nu har jag stött på mitt första riktiga problem som jag tyvärr blev tvungen att lösa med ett inköp, eller rättare sagt två. Inte bra! Som jag tidigare nämnt så köpte jag en kajak i vintras (långt innan köpstoppet dök upp i mitt huvud). Min plan var att ha den på den lokala kanotklubben men där fanns ingen ledig plats. Då dök möjligheten upp att förvara den på ett ”kajakhotell” nära kanalen som Kajak-event, vår underbara kanotaffär, disponerar. Jättebra, tyckte jag. Nu visade det sig att jag inte klarar av att ha kajaken där, jag är helt enkelt för klen för det lyftande och släpande som krävs för att få farkosten i vattnet. Att transportera den på släta marken gick bra med hjälp av en kanotvagn som fanns till utlån. Men att släpa ner den från andra våningen till marknivå och sedan från marknivån nerför två trappor till kanalen blev mig övermäktigt. För att inte tala om att släpa eländet upp igen efter att ha paddlat en timme eller två. Jag orkade bara inte! Återstår alltså att ha kajaken hemma och antingen paddla i Öresund
(500 meter från vårt hus på släta vägen) eller lägga den på biltaket och köra den till kanotklubben där jag kan köra nära vattnet och lägga i den i kanalen. Sagt och gjort, kajaken måste hem!

När detta beslut fattats uppstod ett akut problem: vi har ingen lasthållare på taket på bilen! Och heller ingen kajakvagn för att ta kajaken de 500 meterna ner till havet. Olika lösningar stöttes och blöttes. Att låna någon annans bil denna gången skulle kunna gå, men skulle inte lösa problemen på längre sikt; vi kan ju inte springa och låna andras bilar så fort jag ska paddla i kanalen. Dessutom ville jag ju kunna ta med kajaken upp till Bohuslän i sommar och då måste vi ju använda vår egen bil. Vi kunde heller inte komma på någon som faktiskt har lasthållare. Jag försökte med mina föräldrar som brukar spara på saker men nej, ingen lasthållare där heller. Köpa begagnat var nästa lösning men en snabb titt på Blocket bekräftade vår aning om att lasthållare är hopplöst ute; endast en uppsättning fanns till salu som inte passade vår bil och dessutom var svindyr.

Där någonstans gav vi upp och maken körde till Biltema och köpte ett par lasthållare för 300 kr. Man skulle ju kunna hävda att det var han som köpte dem och inte jag, men eftersom bilen är gemensam egendom och kajaken är min så blir det bara en krystad ursäkt: härmed erkänner jag att jag gjort ett inköp! En pryl! Visst kan det kännas berättigat, alternativet hade varit att låta kajaken ligga oanvänd i ett år, men det känns ändå som ett nederlag. När det gäller kajakvagn diskuterade vi att försöka bygga en egen, men vi insåg nog båda att det var mest snack; vi är inte av naturen händiga någon av oss så det hade helt enkelt aldrig hänt! Kajakaffären är dock vänliga nog att låta mig få pengarna tillbaka för de tre månaders hyra jag betalt i förväg för platsen i kajakhotellet. Istället för att ta mot pengarna så ber jag att få en kanotvagn. Det känns nästan som en bytesaffär men det vore att lura sig själv; det andra inköpet är ett faktum! Jäklar!

Hur mycket ska man jobba?

2009-05-08T11:29:00.000-07:00

Jag funderar på att gå ner i arbetstid. Min dröm är att bara jobba 4 dagar i veckan. Det känns som om alldeles för mycket tid av mitt liv spenderas på jobbet och mycket annat går förlorat. Helgerna bara svischar förbi och jag hinner inte riktigt koppla av. Det känns som om en extra ”helgdag” skulle göra stor skillnad. Jag har i och för sig ett mycket stimulerande och intressant jobb och mina arbetskamrater är som min andra familj så jag ska inte klaga. Jag får ju dessutom jobba med den viktigaste frågan i världen; miljöfrågan! Men det är ju också det som är kruxet, man blir lätt uppslukad. I stort sett alla på vår avdelning jobbar för mycket eftersom vi brinner för det vi gör och har roligt på jobbet. Det finns heller ingen annan att skylla på, det är jag själv som tar på mig mer och mer jobb och blir mer och mer engagerad.

Det sista halvåret har det hänt ganska ofta att jag vaknat vråltidigt på morgonen, typ vid 4, och inte kunnat somna om. Efter att ha rullat runt en stund i sängen börjar jag tänka på jobbet och sedan är det kört! Jag börjar varva upp, göra handlingsplaner, får nya idéer och till slut får jag gå upp. På kvällen är jag helt slut och somnar i soffan utan att orka umgås med min familj. Inte helt bra i längden kan man misstänka. Kanske en mindre arbetsbörda skulle göra underverk med nattsömnen? Man ska ju dock vara medveten om risken med att jobba deltid; att man tar på sig lika mycket jobb som förut och alltså stressar ännu mer till en lägre lön!

Vem är det som säger att man ska jobba heltid? Jo, på något sätt har vi ju skaffat oss en livsstil som måste underhållas och att gå ner i inkomst känns svårt. Vad ska vi ge avkall på i så fall? Dessutom är det ju orättvist mot maken om bara jag går ner i tid. Eftersom vi har gemensam ekonomi (allt annat vore bara att låtsas, alla pengar går åt!) så skulle ju han drabbas av nackdelen, mindre pengar, utan att få ta del av fördelen, mer fritid. Detta kan jag ju naturligtvis kompensera genom att ta större del av hushållsarbetet och pang, där slog kvinnofällan igen! Jag tillbringar min lediga tid i köket eller vid dammsugaren medan maken jobbar, tjänar mer och får högre pensionspeng. En lösning vore ju förstås att vi båda går ner i tid, men det hävdar maken att vi inte klarar ekonomiskt. Jag är inte så säker på att har rätt, det är en fråga om prioriteringar, frågan är hur långt vi är beredda att gå. Mitt prylfria år kanske kommer att ge en fingervisning om hur mycket onödig konsumtion vi (jag!) ägnat oss åt, och hur det känns att ”downshifta”.

Vad skulle jag vilja göra med min lediga tid då? Ja, barnen är ju så stora nu att de inte direkt längtar efter mer tid med sin mor, snarare tvärtom. Det är alltså inte för deras skull jag skulle vilja göra detta. Nej, jag tänker helt på mig själv! Jag skulle vilja göra sådant som jag njuter av och som höjer MIN livskvalitet. Vara mer ute i naturen, paddla, träna, läsa bra böcker. Om maken också gick ner i tid skulle vi kunna göra en del av dessa saker tillsammans. Indirekt tror jag att det skulle vara positivt för familjen eftersom jag hoppas att jag skulle bli piggare och gladare. Kanske till och med mina datorslukande sönder skulle uppskatta mamma version 2.0!

Shoppingvånda

2009-05-07T10:49:00.000-07:00

Idag har jag shoppat! Ja, bara sådant som är tillåtet, som strumpor till barnen och tvål, men ändå. Det kändes konstigt, ja rent av förbjudet, att ta upp plånboken och hala fram kortet. Jag väljer att ta det som ett gott tecken; att jag blivit så avprogrammerad redan att varje inköp som inte sker i mataffären tar emot. Jag märker också att jag allmänt blivit lite snålare eller mer ”medveten om pengars värde” om man vill uttrycka det trevligare. Häromdagen fick jag slut på rikskuponger och fick sedan betala lunchen kontant i flera dagar innan nästa häfte dök upp. I mitt gamla liv hade jag inte brytt mig ett dugg! Nu tog jag ett tårfyllt farväl av hundralappen innan jag lämnade över den och fick lite skrammel tillbaka. Det är lurigt med rikskuponger; det känns som man äter gratis eftersom pengarna dras på lönen, man ser dem ju aldrig. Nu såg jag pengarna flyga iväg och det sved!

Över huvud taget tränar jag nu på att känna mig mer nöjd. Inte bara med mina prylar och kläder utan överhuvudtaget. Jag har alltid varit en sökare som undrar om inte det finns något bättre någon annanstans; gräset måste enligt mitt sätt att se definitivt vara grönare på andra sidan stängslet, det är i alla fall bäst att undersöka saken. Familjen har fått stå ut med det ena förändringsprojektet efter det andra under åren, initierade av undertecknad. Nu koncentrerar jag mig på att gilla läget! Det går sådär…

Ett tag förde jag och maken tacksamhetsdagbok varje kväll. Ja, jag vet att det låter lite Kay Pollackskt, men det var faktiskt ganska bra. Vi kände att vi kommit in i en gnällig period så vi bestämde att vi skulle säga tre saker vi var tacksamma för varje kväll (något jag snappat upp i en tidning naturligtvis). Jag minns inte hur länge vi höll på, det ebbade ut så småningom, men det var ett bra sätt att bli mera nöjd.

Jag läste i en bok om ett armband som man skulle bära på armen i ett antal dagar (tror det var 21) som ett tecken på att man inte klagat på något. Varje gång man klagade fick man flytta över armbandet till andra armen och börja om. Låter som en bra idé. Detta måste ju kunna funka även i andra sammanhang. Jag har t.ex. funderat på om jag ska utmana mig själv och se hur många dagar jag kan klara mig utan att använda bilen. Kanske ett bilarmband? Eller ett godisdito?

Jag har i alla fall blivit mindre gnällig över småsaker sedan jag började arbeta internationellt. Jag arbetar ibland med länder långt borta där levnadsstandarden på många håll är avsevärt sämre än vår. De sista åren har jag t.ex. besökt Indien, Kina och Namibia. Efter en tur till en namibisk kåkstad där folk bor i pappkartonger eller en promenad i ett indiskt slumområde där barnfamiljer lever direkt på trottoaren blir man mera tacksam för vad man har. Man får också mindre tålamod med bortskämda gnällspikar hemma i Sverige! Man kanske skulle börja dela ut klagoarmband utanför ICA här hemma!

Att cykla eller inte cykla

2009-05-05T10:55:00.000-07:00

Jag har blivit en hängiven cyklist. Hade någon sagt det till mig för några år sedan hade jag hånskrattat. Jag HATADE att cykla. Urtråkigt och jobbigt med motvind vart man än skulle. Svettig blev man också. Jag föredrog att gå kortare sträckor eller ta bussen om det var längre. Jag gjorde någon gång ett halvhjärtat försök att cykla till jobbet (ca en mil) men varje gång så svor jag och gnisslade tänder i motvinden och lovade mig själv att aldrig göra om det. Fast någonstans insåg jag att det skulle vara ett väldigt bra sätt att motionera. Särskilt för mig som är så kvällstrött och aldrig orkar gå och träna på kvällarna. Jag löste det genom att hoppa av bussen lite tidigare och promenera den sista halvtimmen. Inte så jobbigt och mycket trevligare, tyckte jag då.

Så för något år sedan bestämde jag mig för att ge det en ny chans. Jag ville gå ner i vikt och känna mig lite piggare och promenaderna räckte inte. Jag började väldigt lugnt, cyklade bara när det var torrt och i princip vindstilla och tog god tid på mig. När det tog emot klev jag av en stund och gick en bit. Jag satte på mig träningskläder och tog med ombyte i en väska så att det inte gjorde något om jag blev svettig. Efter ett tag märkte jag att svärandet och tandgnisslandet minskade något. Jag blev lite djärvare och började cykla även när det blåste lite grand. Och se, det gick ju riktigt bra!

Det sägs ju alltid att man ska vara snäll mot sig själv, läsa positiva "affirmationer" framför spegeln om hur duktig man är och sådant trams. Det har jag aldrig förstått mig på. När det tar emot börjar jag istället håna och häckla mig själv å det grövsta. Jag talar om för mig själv vad jag anser om en sån mes som inte ens kan ta i en sådan ynklig uppförsbacke/motvind. Det funkar fin-fint, jag bestämmer mig varje gång för att visa den där smädande donnan vad jag går för, och så tar jag i för allt vad tygen håller.

Så småningom började jag pinna på ordentligt för att få bra träning och när jag kom fram till jobbet bytte jag kläder och tvättade av mig inne på toa. Sedan kände jag mig helfräsch och pigg! Nu cyklar jag i stort sett alltid, bara en storm eller ett riktigt störtregn kan hindra mig. Om jag någon gång inte kan cykla blir jag jättebesviken. Tro det eller ej men hon som hatade att cykla har blivit helfrälst. På morgnarna cyklar jag längst med Öresund och njuter av utsikten! Passar på att vinka till Zlatan när jag passerar hans hus (han har tyvärr aldrig vinkat tillbaka, bor karln verkligen där?). Sista biten går genom Slottsparken som är fantastisk så här års!

Nu cyklar jag dessutom till alla jobbmöten inne i stan och jag cyklar oftare och handlar, även när jag ska ha mycket. Om man ger sig tusan på det kan man få på väldigt mycket på en gammal damcykel! Härmed vill jag alltså slå ett slag för cyklandet. Prova! Du får frisk luft, massor med motion och väldigt snygga ben! Dessutom är det ju miljövänligt!

Mitt i spenaten

2009-05-03T11:26:00.000-07:00

I helgen var vi i stugan, hela familjen + äldste sonens flickvän. För nio år sedan köpte vi en stuga för att komma närmare naturen och allt det där. Så mycket pengar hade vi inte så det blev en liten, liten stuga, långt ute på landet och utan alla bekvämligheter. Inget 1700-talstorp som de i inredningsmagasinen alltid har, utan en högst ordinär liten sportstuga. Grannarna i trakten tyckte nog vi var lite konstiga som frivilligt trängde ihop oss fem pers på 45 kvadratmeter, utan vatten, toalett eller dusch. Tosiga stadsbor! Då var vår yngste ett år gammal och de andra var fem och sju så det VAR inte helt lätt alltid. Mycket gråt och tandagnisslan blev det. Men när det kändes bökigt så smet vi ut på verandan och tröstade oss med att kyffet ju har en underbar utsikt över en liten sjö. Där kan man sitta länge och bara glo.

Med tiden har vi gjort stugan mera lättlevd med rinnande (kallt) vatten, en majspåse-toa inomhus (lysande uppfinning!) och vi har fräschat upp den en hel del. Förra året kom den verkliga lyxen: en lillstuga på tomten där barnen har fått flytta in! Maken och jag kan alltså bre ut oss på lyxiga 45 kvadrat bara vi två. Visst hänger barnen inne hos oss och det får de gärna, vi vill ju umgås, men merparten av deras prylar skräpar ner ett annat golv än vårt. Maken och jag har dessutom fått överta sovrummet med riktiga sängar, istället för att trängas i den gamla nersuttna bäddsoffan i vardagsrummet. Underbart!

På lördagsmorgonen vaknade jag tidigt och gick ut en ensam runda runt sjön. Om man är uppe med tuppen så här års får man ta del av det fantastiska skådespel som äger rum strax efter soluppgången; när dimmorna lättar från sjön. Det är som en stilla rök som böljar fram och tillbaka över vattenytan och sedan sakta stiger uppåt. Jag blev stående på den lilla bron som delar sjön i två delar och bara tittade. Luften var fylld av fågelsång, nästan öronbedövande trots den tidiga timmen. När jag stod där kändes alla tankar på shopping och habegär onödiga, ja rent av vulgära. Jag kunde inte komma på någonting som jag skulle vilja ha som jag inte redan hade.

Min familj låg och sov i stugan och snart skulle jag gå hem och göra frukost till oss allihop. Förmodligen skulle vi tillbringa dagen i trädgården, spela badminton, sola, slöa. Säkert skulle vi gnabbas med varandra som familjer har gnabbats i alla tider, i trygg förvissning om att banden håller trots allt. Vad kan vara viktigare än detta, tänkte jag, allt jag behöver finns ju här!

En ny finurlighet

2009-05-01T01:43:00.000-07:00

Många vänner och kollegor är vänliga nog att fråga mig hur det går med mitt prylfria år. Jo tack, det går bra säger, jag, men det har ju bara gått några veckor än. Det finns ingen anledning att slå sig för bröstet ännu. Kom tillbaka om några månader så är det kanske annat ljud i skällan!

Jag har upptäckt att det är stor skillnad mellan det behov som uppstår hemma och som triggas av en konkret situation och det behov som uppstår i affären. Behovet i affären är ju egentligen bara ett habegär som uppstår därför att jag ser något som jag tycker är fint och som jag vill lägga vantarna på. Jag är väldigt förtjust i att ”gå på stan” och då uppstår det behovet tämligen ofta. Resultatet bli förstås ett gäng prylar hemma som jag inte behöver och, framför allt, en hel del kläder i garderoben som jag sällan eller aldrig använder. Det behovet är egentligen ganska lätt att bli av med har jag märkt; man går helt enkelt inte i affärer!

Det behov som uppstår hemma i en praktisk situation är mer verkligt och därför svårare att mota i grind. T.ex. upptäckte jag häromdagen att vi behöver mer galgar. Ett verkligt behov som jag upptäckte när jag stod i tvättstugan och helt enkelt inte kunde hänga upp all tvätt pga. galgbrist. Före mitt prylfria liv hade jag helt enkelt gått ut och köpt fler galgar och så hade saken varit ur världen. Nu fick jag besinna mig och tänka en gång till. Lösningen blev att jag helt enkelt gick igenom mina garderober på jakt efter galgar. Jag hittade en hel del kläder som jag sällan eller aldrig använder som kunde läggas undan eller skänkas bort. Vips hade jag ett helt gäng nya galgar!

Ett annat problem som uppstått handlar om ”lastutrymmet” på min cykel. Fastän mina barn numera är för stora för att sitta i barnsits har jag behållit sitsen bak på cykeln. Där lägger jag min ryggsäck när jag ska cykla till jobbet och när jag cyklar och handlar är den perfekt att sätta en stor pappersmatkasse i. Nu har ICA bestämt sig för att ändra formen på sina pappersmatkassar till förmån för en lägre och bredare modell. Passar inte alls i barnsitsen! Visserligen har vi ett stort antal begagnade papperskassar hemma som räcker ett tag men när de går ur tiden blir det lite bökigt. Jag har heller inte sett några bra tygkassar som är lika rymliga och som skulle passa. De flesta tygkassar är alldeles för små för storhandling. I mitt gamla liv hade jag skippat barnsitsen och gått och köpt en designad trådkorg som jag sett i cykelaffären. Den är snygg och skulle nog passa för ändamålet. Dessutom skulle det ju kännas ganska bra rent symboliskt att befria mig från småbarnsåren genom att göra sig av med barnsitsen, det har jag tänkt länge. Men nu? Kanske kan man bygga sig något själv? Eller använda en gammal läskback? Nej, den är nog för liten. Hmmm, det här livet kräver en helt ny sorts finurlighet!

Ett hälsosammare liv

2009-04-27T13:29:00.000-07:00

Jag har bestämt mig för att under mitt prylfria år försöka leva lite hälsosammare också, när jag ändå är igång. Jag är en sockergris av stora mått och stoppar med förtjusning i mig smågodis, choklad, kakor och bullar. Trots att jag rör mig ganska mycket; promenerar, gympar och cyklar till jobbet nästan varje vardag så har lagt på mig ca 10-15 kilos övervikt och jag känner mig ofta seg och ”uppblåst” i kroppen. Jag skulle vilja att mat och ätande blir både mer viktigt och mindre viktigt i mitt liv. Mer viktigt på så vis att jag äter mer sådant som är nyttigt och får mig att må bra. Mindre viktigt på det sättet att jag inte tvunget måste tugga på något varje gång jag vill slappna av eller fira något.

Som den akademiker jag är så måste jag förkovra mig i varje ny företeelse i mitt liv genom att läsa böcker. Således har jag plöjt igenom ett antal böcker om kost och hälsa. Det jag har fastnat för är GI-tänket och den som verkar mest kunnig och samtidigt nyanserad är enligt min mening Fredrik Paulun. Jag kan rekommendera hans senaste bok ”Sanningen om GI”. Trots att titeln låter ana ett visst mått av storhetsvansinne så är han både ödmjuk och öppen för andra sätt att leva, till skillnad från andra ”gurus” som låter en förstå att de och endast de har skådat ljuset. Jag tillämpar hans teorier om vad jag kallar Lagom-GI. Det innebär i korthet att jag undviker snabba kolhydrater och då speciellt socker och att jag äter mycket frukt, bär och grönsaker. Jag försöker få i mig sansade mängder av långsamma kolhydrater (fullkorn) och nyttiga fetter (t.ex. fet fisk, nötter, frön, olivolja, avokado m.m.). På detta stadium undviker jag helt bröd, pasta och ris men jag kommer att börja äta detta igen så småningom, fast inte så mycket som förut.

Det viktigaste är nog dock att jag äter mindre mängder än förr. Jag äter långsamt och slutar när jag känner mig nöjd, inte proppmätt. Jag har också helt avstått från godis och kakor, vilket gått förvånansvärt lätt. Konstigt nog känner jag inget större sug efter godis. Visst hade det varit gott men jag måste inte ha. En viss skillnad mot tidigare kvällsraider i köksskåpen!

Efter sex veckor på detta vis har jag gått ner sex kilo, vilket förstås är trevligt, men framför allt känner jag mig lättare i kroppen och piggare. Härligt! Det ger förstås ökat motivation inför den fortsatta resan. Jag har inga illusioner om att jag kommer att leva på detta asketiska vis resten av livet, men jag strävar efter att hitta en balans där jag äter hyfsat vettigt, känner mig pigg och väger lagom mycket så att jag kan unna mig att synda då och då. Som min nye guru Fredrik Paulun säger: Man kan äta allt men inte alltid!

Funderingar kring ett enklare liv

2009-04-26T11:27:00.000-07:00

Jag läser just nu om boken "Lev enklare. Ideer för en hållbar livsstil" av Giséla Linde, som jag köpte förra året. Den ger mig en hel del att tänka på när det gäller hur jag lever och vad jag skulle vilja förändra. Jag gillar att den har sidor för reflektion här och var, där man får stanna upp och svara på frågor. Som t.ex: "Hur skulle dit liv kunna bli enklare?" "På vilka områden skulle du må bra av en förändring?" "Vad skulle krävas för att nå dit?" "Vad hindrar dig?" Inte helt enkelt att svara på. Jag har en känsla av att jag jobbar för mycket och att jag köper för mycket saker och att dessa två faktum hör ihop. Om jag inte köpte så mycket saker skulle jag inte heller behöva jobba så mycket. Det handlar dock inte bara om att köpa prylar utan om hela livsstilen. Är jag beredd att "downsiza"? Vad skulle vi i så fall kunna dra ner på? Mindre shopping förstås, men det räcker nog inte. Maten är en bov i dramat. Att sluta köpa ekologiskt är inget alternativ. Alltså handlar det om mindre halvfabrikat och konserver och mer råvaror och matlagning från grunden. Mindre kött och mer grönsaker. Kanske odla en del grönsaker själv. Om jag jobbade mindre skulle jag kanske orka. Fast är det därför jag vill gå ner i arbetstid? För att stå i köket? Det jag hade i åtanke var snarare mer tid med familjen, mer naturupplevelser, mer läsning, mer träning och friskvård.

En annan pengaslukare är bilen. Förra sommaren köpte vi för första gången en splitter ny bil. En minibuss dessutom för att få plats med alla ungar, musikinstrument och kompisar. Den är jättefin, men kostar skjortan. Hade vi bott mer centralt, nära en mataffär, hade vi nog klarat oss utan bil, eller som medlemmar i en bilpool, men nu bor vi i utkanten av stan så det känns svårt. Till jobbet tar vi oss med cykel eller buss men att veckohandla till fem personer med cykel är lite värre. Det kan funka om man inte behöver så många tunga saker, om vädret är OK och man inte har för bråttom, men långt ifrån alltid. I nuläget behöver också ungarna skjuts till spelningar med sina instrument. Det går helt enkelt inga bussar på det hållet.

En tredje stor utgiftspost är elen. Vi bor i ett stort hus som dumt nog värms upp med direktverkande el. Vi har valt grön el naturligtvis vilket trissar upp priset ytterligare. För att i någon mån spara energi och pengar har vi installerat en värmepump, så förhoppningsvis kan vi komma lite billigare undan framöver.

Hur jag än vrider och vänder så är det främst shoppingen och maten vi kan dra in på. Det ska bli intressant att se vad det här året får för effekt i plånboken. Det jag är nyfiken på är om vi kommer fram till att vi vill fortsätta att leva enklare och istället satsa på fler upplevelser eller på att kanske gå ner lite i arbetstid. Hoppas kan man ju alltid!

Tjänsteresa utan shopping

2009-04-25T01:00:00.000-07:00

Har precis kommit hem från en veckas tjänstresa med en turkisk delegation som ingår i ett SIDA-projekt jag arbetar med. Vi var i Växjö och gjorde studiebesök som handlade om stadens arbete med hållbarhetsfrågor. Intressant och givande; de är duktiga i Växjö! Mest imponerad blev jag av de nya 8-vånings passivhus i trä som nu byggs. Passivhus är alltså hus i princip utan värmekälla, de är istället lufttäta och värms upp av de människor som bor i dem samt hushållsmaskiner o.dyl. Ska bli spännande att följa bygget och de färdiga husen när folk flyttat in. Tufft också att bygga 8-våningshus helt i trä. Min hemstad Malmö är också på gång med passivhus och även andra städer, husen poppar upp överallt, vilket är otroligt hoppingivande för framtiden!

Under pauserna gick våra turkiska vänner ut på shopping och hade det varit före mitt köpstopp hade jag förmodligen gått i täten. Nu valde jag att överhuvudtaget inte gå in i några butiker för att inte utsätta mig själv för några frestelser. Det gick förvånadsvärt lätt, fast jag måste erkänna att jag såg några riktigt fina sommarklänningar i skyltfönstren på Storgatan när jag passerade som jag gärna hade lagt vantarna på. Att ha bestämt sig för ett köpstopp känns på ett sätt som en befrielse; det finns ingen vånda över huruvida jag ska köpa eller inte köpa, och inget dåligt samvete efteråt. Jag ska helt enkelt inte ha något, punkt slut! Istället för att shoppa tog jag promenader i det fina vädret och det kändes helt OK, att ersätta shopping med naturupplevelser och motion är en väg som känns bra. Jag slank in på Konsum för att köpa lite frukt till mellanmål; jag försöker ju äta lite nyttigare och när man är på studiebesök och konferenser serveras ofta diverse onyttigheter på fikaraster. Då hittade jag Reneé Voltaires serie med nötter och frön och liknande som jag stött på tidigare och provat lite grand. Affären hade varit smart nog att ställa ut fat med provmakning; eftersom grejorna är rätt dyra så vill man ju gärna smaka och inte köpa grisen i säcken. Det blev en påse sojarostade mandlar och en påse sesamkex; förvånansvärt gott och bra att ha som nyttiga snacks till frukten.

Funderingar kring hållbar mat och stress

2009-04-22T12:35:00.000-07:00

En tänkande person har sänt in lite tankar kring hållbar mat. Vad är det egentligen? Ja, hållbar mat för mig är ekologisk, närproducerad, naturlig och nyttig. (Ibland får man välja mellan ekologisk och närproducerat vilket känns svårt. Då brukar jag följa SNF:s rekommendation och välja det ekologiska. Det sänder i alla fall en signal till producenter och försäljare att det är ekologiskt vi vill ha, vilket kanske ökar andelen ekologisk mat som produceras i närheten.) Inte heller vill jag ha en massa tillsatser i min mat för att göra den hållbar mycket längre än vad som är naturligt eller för att göra den mera fettfri. Helst vill jag laga min mat från grunden och inte använda halvfabrikat. Det kan ju förstås gå stick i stäv med det hållbara vardagslivet, ni vet det där livet när man helst inte ska stressa ihjäl sig! Så visst använder jag halvfabrikat ibland när det känns som om jag inte hinner andas. Jag gillar uttrycket "Good enough" som används flitigt av vissa hälso- och stressgurus. Ibland är halvfabrikat helt enkelt good enough. Likaså en pizza som man hämtat på den lokala pizzerian eller ett gäng mackor istället för lagad mat. I min familj använder vi ibland ett uttryck: "Ta vad f-n man vill-middag". Det kommer nog tyvärr från mig, och används de dagar när maken är borta och jag är sönderstressad och trött. Det betyder att var och en sticker in huvet i kylen och rafsar fram det man kan hitta. Ingen behöver fixa åt någon annan och mamman kan kollapsa på soffan.

Annars känner jag faktiskt att min matlagningsbörda har minskat betydligt på sistone. Det beror på att de två äldsta barnen (14 och snart 16) nu är så gamla att de fått totalansvaret för matlagning och disk varsin dag i veckan. Jag bistår gärna med råd eller med handkraft i särskilt svåra moment, men i stort sett sköter de detta helt själv. Underbart! Sedan har maken och jag också varsin dag och fredag är det hämtmat (Good enough!). Summa summarum behöver mamman bara sköta mat och disk en vardagskväll i veckan. Hurra! På lördagen lagar jag mat och maken diskar och på söndagen äter make och barn hos farfar. Då är mammans enda uppgift att lata sig, ensam därhemma, ofta i sällskap med en påse ostbågar (aja baja!)! Ett ganska vilsamt liv alltså, jämfört med småbarnsårens dunka huvudet i väggen-trötthet! Tror att fler kunde göra som vi och överlåta mer ansvar på sina halvstora barn. Det verkar som om en del tonåringar lever som hotellgäster, istället för som ansvarstagande medlemmar i en familj. Nej, säger jag, sätt ungarna i arbete och dig själv i fåtöljen en stund; det har du gjort dig förtjänt av! Då får du kanske mer ork för den hållbara maten när det blir din tur.

Hållbar livsstil

2009-04-18T23:23:00.000-07:00

Nu har jag haft ett prylfritt liv i 5 dagar. Kan inte säga att det känns särskilt svårt ännu, men det är ju 360 dagar kvar! Naturligtvis inser jag att mitt lilla projekt på intet vis betyder att jag nu lever ett hållbart liv. Jag bara skrapar lite på ytan och knappt det. Jämfört hur man har det i andra delar av världen så är det dessutom rent löjligt att tänka sig att jag ens skulle ha några problem under det här året, så mycket prylar och kläder som jag har. Jag hoppas dock att det här året ska föra med sig att jag ser över min livsstil i stort och även gör en del förändringar som inte ligger inom det prylfria årets ram. Eftersom jag arbetar heltid med miljöfrågor är jag intresserad av frågan om en hållbar livsstil och har gjort och gör en del försök att leva som jag lär. Jag köper mycket ekologiskt, jag har bytt alla lampor till lågenergi, jag försöker använda bilen så litet som möjligt osv. Det finns dock mycket kvar att göra, kanske framför allt på matsidan. Min ambition är att köpa mer närproducerat, mindre halvfabrikat och mindre kött. Kanske skulle vi börja med en vegetarisk dag i veckan? Inga problem för mig och maken, men det blir nog svårt att sälja in till barnen. Det blir till att börja leta efter vegetariska recept som skulle kunna falla dem på läppen. Jag gör också en del halvhjärtade försök att införa en fiskdag i veckan. Det går sådär. Maken är inte förtjust i fisk och jag är dålig på att laga den. Barnen gillar fiskpinnar (förstås) och fiskbullar men inte mycket annat.

Jag såg att en annan prylvägrare fick kritik för att hon läser tidningar i pappersformat. Den som klagade menade att det går åt mycket papper för att framställa tidningar och att hon borde läsa tidningarna på webben. Den sortens miljötalibaner menar jag gör mer skada än nytta. Om vi ska komma någonvart med miljöproblemen kan det inte bara vara en fåtal frälsta som är med utan även "vanligt folk" måste engageras. Det gör man inte genom att tala om för dem att de inte får läsa sin morgontidning. Sånt skapar bara onödiga skuldkänslor och motstånd. Det finns redan så mycket fördomar om att ett miljövänligt leverne skulle vara tråkigt och beige. Visst finns det en poäng med att spara papper men jag tycker inte man kan säga att folks tidningsläsning tillhör de stora miljöproblemen här i världen. Den hållbara livsstilen måste framstå som ett önsvärt alternativ! Ett lika bra liv som det vi har eller bättre. Annorlunda men inte sämre. Då kan vi inte börja med att hindra folk från att göra allt det som de tycker om, t.ex. läsa sin morgontidning. Vi måste välja våra strider och skapa inbjudande alternativ!

Köpimpulser

2009-04-17T11:26:00.000-07:00

Nu när våren har kommit igång på allvar känner jag en stark längtan efter nya vår- och sommar kläder. Någon fin klänning, ett par nya sandaler, kanske en ny fräsch baddräkt...Igår kom jag dessutom på att jag inte har någon vår- och sommarjacka. Den gamla har gått sönder och jag klarar inte att laga den, dessutom är den egentligen för varm för att vara en bra sommarjacka. Vad gör man då om man har köpstopp? Tja, efter de första trevande försöken att intala sig att sommarjackor egentligen är förbrukningsartiklar och borde vara tillåtna, så får man ge upp och gilla läget. Jag har ju faktiskt flera koftor att dra på när jag har klänning och några hood-tröjor jag kan ha till jeans och t-shirt. Blir det ruggigare så kan jag använda den fina regnjackan från Didrikssons som jag köpte förra sommaren och som mer ser ut som en sportjacka än en regnjacka. Problem solved!
När det gäller klänningar och sandaler så har jag faktiskt redan en hel del i garderoben. En del av klänningarna kan jag inte ha eftersom de blivit för små. Andra har aldrig passat, jag har bara köpt dem i ett anfall av optimism när det gäller min framtida kroppsbyggnad. Eftersom jag i samband med köpstoppet också försöker ta itu med mina matvanor och därmed gå ner i vikt så kan jag ju hoppas att jag faktiskt kan hitta "nya" kläder i min egen garderob. Det kan bli en spännande klädsommar!

Böcker och tidningar - nödvändigt?

2009-04-16T10:40:00.000-07:00

Det som känns absolut svårast för mig att avstå ifrån är utan tvekan böcker och tidningar. Jag har varit en bokmal i hela mitt liv och jag vill helst äga böcker, inte låna. Jag har byggt upp ett fint litet bibliotek med tiden och jag tar ofta fram favoriter och läser dem en gång till. Ett bibliotek är en rikedom! Dessutom anser jag att böcker har en självklar plats i ett hållbart samhälle och att bra författare bör stödjas. Jag har ändå beslutat att jag inte ska köpa böcker under mitt prylfria år. Detta beror främst på att jag på sista tiden har köpt fler böcker än vad jag hinner läsa, bara för att det är så roligt att köpa dem. Jag ska alltså läsa de böcker jag har först (vilket kommer att ta ett tag) och när jag sedan "behöver" nya böcker så ska jag låna på biblioteket. Undantag jag kan tänka mig är böcker som känns viktiga för min utveckling och som jag inte hittar på bibblan.

Tidningars värde har jag också funderat en del över. Bra tidningar är viktiga i ett samhälle men det finns en hel del skräp där ute; några är roliga att läsa men de innehåller inget med substans och vill mest få oss att köpa en massa eller förbättra vårt utseende med smink eller kirurgi. Fem sekunder efter att man läst dem har man glömt vad det stod i dem. Icke desto mindre har jag på senare tid ägnat en hel del tid åt sådana tidningar. Man kan undra varför. Under mitt prylfria år ska jag försöka att undvika dem och ägna min energi åt tidningar som kan lära mig något eller utveckla mig på något sätt. Sydsvenskan är en självklarhet varje morgon, förstås. Jag vill veta vad som händer, både globalt och lokalt. Eftersom jag är miljöintresserad så läser jag Miljöaktuellt och Sveriges Natur, vilket jag tänker fortsätta med, likaså tidningen Paddling eftersom jag är hängiven (nyfrälst) kajakpaddlare. Hälsotidningar med vettigt innehåll kan också komma på fråga eftersom jag är intresserad av hälsofrågor. Har inte hittat den optimala hälsotidningen dock, . Läste "Hälsa" igår men den var lite för mycket New Age för mig. "I Form" känns lite för mycket träningsinriktad och är lite tråkig tycker jag. "Topphälsa" balanserar på randen till de tramsiga tidningarna jag nämnde nyss men innehåller ändå en hel del bra saker. Hmm, letandet fortsätter ett tag till...

Familjen och prylfrihet

2009-04-14T22:47:00.000-07:00

Igår startade som sagt mitt prylfria år och familj, vänner och kollegor har varit otroligt positiva och uppmuntrande. Roligt! Min tanke är att ju fler som känner till mitt projekt, desto större press på mig (vilken säkert kan behövas) och desto fler intressanta diskussioner och nya tankar. Därav denna blogg och därför berättar jag vitt och brett om mitt tilltag för alla jag känner. Några har undrat hur familjen ställer sig till projektet. Maken gillar idén och stöttar den gärna. Han har dock avstått från att vara med eftersom han redan är tämligen prylfri och vill få köpa de få saker han faktiskt köper. Det unnar jag honom gärna; han är nog den minst prylorienterade människa jag känner! Han bidrar på sitt sätt i "andra ändan", dvs. han försöker rensa hushållet från de prylar vi redan införskaffat. Just nu pågår garage-röjning och ve den som kommer ivägen! Vi är tillsagda att senast nästa helg gå ut i garaget och peka på det vi vill behålla, resten åker ut. Jag funderar på om jag ska gå ut och peka eller inte. Jag vet ju hur det blir; om jag går ut och börjar rota så kommer jag att hitta saker som jag glömt att jag hade och som jag helt plötsligt får för mig att jag absolut måste behålla. Kanske bäst att inte ens gå ut och titta utan låta maken hållas.
Barnen är inte inblandade i projektet och ska inte heller bli det om de inte uttryckligen ber om det (högst otroligt). Jag tror att det bara är kontraproduktivt att försöka involvera tonåringar i ett påtvingat prylstopp. Bättre att köra min grej och hoppas att det gör avtryck någonstans i skallen på dem. Den minste (10 år) är tämligen ointresserad av prylar redan. När jag hade köpt ett par skor t.ex. (före köpstoppet alltså) och kom hem och stolt mannekängade så blev han inte alls imponerad. Han tittade först på skorna, sedan på mig, suckade och sa: "Lönt mamma, du har ju redan skor!" Vilket han ju hade alldeles rätt i. Jag inte bara hade skor utan förmodligen flera par skor som var till förväxling lika de jag just hade köpt. Ungen är klokare än sin mor!

Nu börjas det!

2009-04-13T10:41:00.001-07:00

Jaha, då är det alltså dags. Prylfria året börjar NU! Ja ,egentligen inte förrän imorgon, men jag tjuvstartar lite. Tänkte ändå inte shoppa något ikväll :-)
Det är med en känsla av nyfikenhet som jag börjar mitt prylfria år. Kommer jag att klara det? Hur svårt kommer det egentligen att bli? Kommer mitt liv att förändras, kommer JAG att förändras och i så fall hur? En av orsakerna att jag ger mig in i detta är att jag har börjat tycka sämre och sämre om den person jag har blivit. Jag som alltid sett mig själv som en ganska djup och tänkande person; engagerad och solidarisk, har tvingats inse att jag blivit ganska lat och ytlig på senare år. Jag har köpt en massa dumheter som jag inte behöver och läst en massa skräptidningar. Ätit snacks och godis i stora mängder och blivit överviktig, trots en diabetesrisk hängande över mitt huvud. Vad är det för hål jag försöker fylla? Dags att göra något drastiskt! Kanske kan detta projekt hjälpa mig att hitta min kärna, att leva mitt liv som jag tycker att det bör levas? Jag hoppas att det i alla fall ska starta en mängd tankar i mitt huvud som kan hjälpa till på vägen och också att det uppstår intressanta diskussioner med människor omkring mig.
Jag är inte först, andra har gått före mig och inspirerat, som t.ex Anki(www.notbuying.blogspot.com). Tack för det!